KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Kommentaren senast ändrad 23 augusti 2023

Lagar: Artikel 1 Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, EU 30.3.2010 C83/389

Rättsfall:

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 1.4.2 med litteraturhänvisningar

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art 1.1, PECL 1:102, DCFR II.-1:102

Vad är en princip? Hur kan den användas praktiskt?

Vad som utgör en rättsprincip och funktionerna med rättsprinciper är omtvistat. Jag kommer inte att hänvisa till den omfattande litteraturen rörande dessa frågor (se vidare allmän rättslära, rättsfilosofi).

Syftet med att ange principer på www.avtalslagen2020.se 1.3.1–1.3.9 är endast att peka på viktiga generella intressen som ligger till grund för specifika rättsregler. Principerna utgör inte självständiga rättsregler. Agerande som strider mot dem medför inte med automatik rättsliga konsekvenser. För att uppnå en rättsföljd krävs stöd i en rättsregel och det räcker alltså inte med stöd i en princip.

I NJA 2019 s. 23 ”Den betalande sambon” uttalade HD (med avseende på principen om obehörig vinst):

Obehörig vinst kan användas i olika betydelser. Det kan vara fråga om obehörig vinst som en övergripande princip (metanorm) som ligger bakom och kan förklara olika regler i rättssystemet och som kan påverka rättstillämpningen på olika sätt, t.ex. som en faktor av betydelse när regler ska tolkas. Uttrycket obehörig vinst kan emellertid också referera till en självständig rättsregel.

Principer kan praktisk användas som kraftfulla argumentationsverktyg. Eftersom principerna förklarar bakgrunden till rättsregler (ratio legis) kan hänvisningar till principerna ge vägledning om hur en rättsregel ska tillämpas i en viss situation där kanske de intressen som principen ger uttryck för är aktuella. Se vidare om detta A. Norlén & C. Ramberg, Vigilansprincipen i förmögenhetsrätten, SvJT 2021 s. 373.

Ofta står olika principer mot varandra och hur de bäst ska avvägas kommer till uttryck i specifika rättsregler. Om en motpart argumenterar med stöd av en viss princip, finns ofta möjlighet att motargumentera med stöd av en annan princip.

Principen om avtalsfrihet

Avtalsrätten bygger på principerna om rätten för var och en att fritt ingå avtal (avtalsfrihet, freedom of contract eller party autonomy). Avtalsfriheten innebär att individer själva ska kunna bestämma

• (i) om de överhuvudtaget vill avtala,
• (ii) med vem avtalet ska ingås, och
• (iii) avtalsinnehållet.

Avtalsfriheten grundas på tanken att en person fritt kan välja om den vill förplikta sig i förhållande till andra personer. Det är alltså fråga om en grundläggande respekt för den enskilda individens preferenser och förmåga att ta ansvar för sina handlingar utan inblandning av det offentliga. Detta liberala tankesätt har modifierats med regler om begränsad rättshandlingsförmåga och tvingande regler som skyddar individen mot oförmånliga effekter.

Principen om avtalsfrihet har stöd i Artikel 1 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna som handlar om att en persons ”värdighet är okränkbar” och att den ska ”respekteras och skyddas”. R. Dotevall omtalar med referens till L. Taxell en avtalsrättslig ”skyddsprincip” som en strävan att skydda de intressen som är knutna till ett avtal. Denna skyddsprincip är enligt Taxell relaterad till trygghet som ett demokratiskt värde och en grund i ett demokratiskt skyddsnät (se K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2023, 3§ 36.6; L. Taxell, Avtalsrätt, s. 40).

Avtal är det grundläggande byggelementet i marknadsekonomier där personer disponerar över sina tillgångar med hjälp av avtal. Principen om avtalsfrihet har alltså särskilt stor betydelse i rättsordningar som principiellt accepterar en fri marknad där varor och tjänster tillhandahålls i fri konkurrens där priser och avtalsvillkor styrs av tillgång och efterfrågan. Trots detta finns betydelsefulla inskränkningar i principen om avtalsfrihet i länder som baseras på marknadsekonomi. Sådana inskränkningar kan vara motiverade av att t.ex. skydda medborgarnas liv och hälsa eller av att tillförsäkra dem möjligheter att på rimliga villkor tillfredsställa sina behov. Då kan staten tvinga medborgarna att avstå från vissa avtal, att de ingår vissa avtal, att endast tillåta dem att avtala med vissa avtalsparter eller med ett visst ”kontrollerat” avtalsinnehåll. Avtalsfriheten är alltså relativ och påverkas av rådande värderingar, samhällsorganisation och avtalsteknik.

I NJA 2022 s. 354 ”Skatterådgivarens ansvarsbegränsning” uttalade HD: Inom den kommersiella avtalsrätten bör principen om avtalsfrihet ges särskild tyngd.

Kontraheringsplikt, tvång att avtala

I vissa situationer måste personer avtala trots att de inte vill det. Då föreligger kontraheringsplikt.

Vissa tvång att avtala motiveras av att bidra till en bättre infrastruktur i samhället.

EXEMPEL: Vägran att tillhandahålla produkter och tjänster kan strida mot konkurrensrättsliga regler i konkurrenslagen. Det finns tvång att delta för att få till stånd fastighetsrättsliga gemenskapsanläggningar enligt anläggningslagen. I lagen om elektronisk kommunikation finns begränsningar i avtalsfriheten som syftar till att skapa tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer.

Sociala skyddshänsyn kan ligga bakom en skyldighet att ingå avtal.

EXEMPEL: Hyresgäster har rätt till förlängning av hyresavtal (12 kap. 46 § jordabalken). Arbetstagare har uppsägningsskydd (7 § lagen om anställningsskydd) och företrädesrätt vid nyanställning (25 § lagen om anställningsskydd). Enligt 3 kap. 1 § försäkringsavtalslagen får ett försäkringsbolag inte vägra en konsument att teckna en försäkring som bolaget normalt tillhandahåller allmänheten. På samma sätt är bankerna enligt lagen om betaltjänster skyldiga att tillhandahålla betalkonto till konsumenter.

Se O. Svensson, Avtalsfrihet och rättvisa, 2012; A. Victorin, Om kontraheringstvång inom civilrätten, SvJT 1976 s. 436; L. Pehrson, Kontraheringsplikt, 1977; F. Nybergh, Avtalsfrihet, 1997.

EXEMPEL: Enligt diskrimineringslagen är det förbjudet att diskriminera personer på grund av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Se om detta www.avtalslagen2020.se 1.4.

En part kan genom sitt eget handlande ålägga sig själv en plikt att avtala, t.ex. genom föravtal eller optionsavtal, men detta beror på avtalspartens egen vilja och bör hållas isär från en kontraheringsplikt enligt lag.

Kontraheringsförbud, förbud att avtala

Ibland är det förbjudet att avtala (kontraheringsförbud). Det kan finnas ett allmänt intresse av att parter inte sluter vissa avtal. HD har avvisat möjligheten att analogisera till kontraheringsförbud. NJA 1992 s. 66 rörde frågan om jordabalkens ”förbud” mot optionsavtal var tillämpligt på optionsavtal avseende upplåtelse av bostadsrätt. HD uttalade:

Vad gäller annan egendom är utgångspunkten att optionsavtal är bindande. Detta är en naturlig följd av den inom den allmänna avtalsrätten rådande viktiga principen om avtalsfrihet. Från denna huvudregel om giltigheten av optionsavtal angående lös egendom kan undantag ske genom lagstiftning eller om särskilda omständigheter föranleder det.

Enligt 31 § rennäringslagen får samebyar inte träffa avtal om upplåtelse av rättigheter som ingår i renskötselrätten. När lagen infördes protesterade Svenska Samernas Riksförbund mot inskränkningen i samebyarnas avtalsfrihet men lagstiftaren förefaller ha ansett sig ha bättre förståelse för vad som är bäst. Detta är ett exempel på en nedlåtande inskränkning i avtalsfriheten (jag-vet bättre-än-du-vad-som-är-bäst-för dig-attityd). I praktiken förefaller det emellertid som om samebyar kan ingå många avtal som inskränker deras renskötselrättigheter, se B. Bengtsson, Samerätt, 2004; M Brännström och C. Allard, Samebyars avtalsrätt – en replik, SvJT 2019 s. 165; E. Torp, Samebyars avtalsrätt, SvJT 2018 s. 749.

Se om avtal som omfattas av legala förbud, www.avtalslagen2020.se 7.

Tvingande rättsregler

Tvingande regler är undantag från principen om avtalsfrihet och pacta sunt servanda. Ofta är regeln ensidigt tvingande för endast den ena parten på så sätt att det är tillåtet att avtala om förmånligare villkor för den andra parten.