KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 23 augusti 2023

Lagar: 4, 6, 9, 40 §§ avtalslagen, 82 § köplagen (med hänvisning till 23, 24, 29, 32, 35, 39, 47, 52, 53, 59, 61 §§), 3 § kommissionslagen, 36 § handelsagentlagen, 33 § försäkringsavtalslagen; 2 kap. 11 § andra stycket distansavtalslagen

Rättsfall: NJA 1997 s. 734, NJA 1998 s. 750, NJA 2012 s. 172, NJA 2012 s. 172 ”De 25 kravbreven”, NJA 2012 s. 435 ”Den uteblivna försändelsen”, NJA 2017 s. 252 ”Polisstationen i Flemingsberg”, NJA 2019 s. 526”Tvådagarsposten”, NJA 2020 s. 186 ”Den uteblivna e-posten”; NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring”, HD:s dom 10 mars 2022 ”Preskription och förvaltarskap”

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 5.12; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 69 och s. 97; S. Bratt, Meddelanderisk - förseningsrisk och bevisning i partskommunikation, JT 2016-17 s. 43, K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2023, § 2

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art 1.10(2), PECL 1:303, DCFR I. - 1:109, United Nations Convention on the Use of Electronic Communications in International Contracts Art. 10

1.5(1) Huvudregeln

Huvudregeln är att meddelanden sänds på avsändarens risk. Avsändaren bär alltså risken för att ett brev försvinner i posten eller kommer fram för sent, NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring”. Se nedan om elektronisk kommunikation.

Denna huvudregel motiveras av många skäl. Bland annat av att avsändaren anlitar en medhjälpare för att översända meddelandet (t.ex. Postnord eller en internetleverantör) och avsändaren ansvarar för sina egna kontraktsmedhjälpare. Om Postnord slarvar bort brevet, är det alltså samma sak som om avsändaren själv slarvat bort det.

Preskriptionsavbrott beträffande förhållanden som omfattas av förvaltares uppdrag ska ske hos förvaltaren. Det går alltså inte att åstadkomma preskriptionsavbrott genom meddelande till den person som fått förvaltarskap, även om fordringen uppkom innan förordnandet av förvaltarskapet. Se HD:s dom 10 mars 2022 ”Preskription och förvaltarskap”

Tidpunkt för avsändande och mottagande av meddelanden

Av lagbestämmelser framgår inte när elektroniska meddelanden är avsända (dispatched) respektive mottaget (received). Enligt United Nations Convention on the Use of Electronic Communications in International Contracts Art. 10 är de relevanta tidpunkterna när meddelandet lämnar avsändarens informationssystem respektive når mottagarens informationssystem (se www.uncitral.org). Av 12 § andra stycket lagen om elektronisk handel framgår att beställningar och bekräftelser ska anses mottagna när adressaten har tillgång till dem.

Köplagens regel om att risken för meddelanden rörande påföljder går på mottagarens risk utgör en oskriven avtalsrättslig regel (J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 5.12). 82 § köplagen hänvisar till en rad bestämmelser som alla (med undantag för 47 § om reklamation mot faktura och 61 § om stoppningsrätt) rör meddelanden om påföljder på grund av avtalsbrott. Enligt 2 kap. 11 § andra stycket distansavtalslagen går konsumentens meddelande om utövande av ångerrätten på mottagarens (näringsidkarens risk), vilket behandlas mer nedan under (3).

Stina Bratt analyserar ingående frågorna om när ett meddelande kommit fram och avsänts (S. Bratt, Meddelanderisk - förseningsrisk och bevisning i partskommunikation, JT 2016-17 s. 43).

1.5(2) De allmänna undantagen

Undantaget gäller meddelanden som sänds i motpartens intresse. Mottagaren bär alltså risken för att meddelanden inte når fram när meddelandet sänds för att uppmärksamma mottagaren på att den antagligen missförstått förhållandena eller begått ett avtalsbrott (reklamation). (Annorlunda enligt UNIDROIT Principles Art 1.10(2) som anger att alla typer av meddelanden sänds på avsändarens risk.) HD uttalade i NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring” p. 19:

Meddelanden som skickas för att uppmärksamma mottagaren på att han eller hon har begått ett avtalsbrott anses däremot som regel skickas på mottagarens risk. Detta motiveras bl.a. med att skyldigheten att reklamera är stadgad i mottagarens intresse.

Undantagsregeln kommer till uttryck i 40 § avtalslagen 1915 som innehåller en särskild regel för meddelanden som sänds för att undvika avtalsverkan. Transmissionsrisken ligger enligt den regeln på adressaten om meddelandet har inlämnats för befordran med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänts. Se även 59 och 82 §§ köplagen om hävningsförklaringar och NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring”.

I NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring” analyserade HD vad som utgör ett ändamålsenligt avsändningssätt. Där klargjorde HD att ett brev som sänts till fel adress på grund av vad som framkommit på en webbsida (som inte tillhörde mottagaren eller Bolagsverket) inte var ändamålsenligt.

1.5(3) Konsumentundantaget

Rättslägen är osäkert. Det är inte säkert att innehållet i (3) motsvarar gällande rätt.

Enligt 2 kap. 11 § andra stycket distansavtalslagen går konsumentens meddelande om utövande av ångerrätten på mottagarens (näringsidkarens risk). Det är osäkert om detta är en oskriven rättsregel för alla meddelanden som en konsument sickar till en näringsidkare. HD har i NJA 2002 s. 644 gett uttryck för att konsumentskyddsregler kan tillämpas analogt. NJA 2002 s. 644 handlade om avbeställningsrätt med analogi till 42 § (gamla) konsumenttjänstlagen rörande en fråga som inte behandlades i direkt tillämplig lag. Det saknas i och för sig direkt tillämplig lag rörande risken för andra meddelanden än sådana som sänds i mottagarens intresse (40 § avtalslagen 1915) men huvudregeln att meddelanden sänds på avsändarens risk är etablerad. Man kan tänka sig att HD inte skulle vara benägen att analogisera till distansavtalslagen rörande risken för meddelanden. Min prognos är emellertid, att HD kommer att anse att en analogi är motiverad och att alltså näringsidkaren bär risken för att konsumenters meddelanden inte kommer fram till näringsidkaren.

Bevisproblem

Problemet med på vems risk ett meddelande sänds är i praktiken ofta bevisrättsligt. Det är svårt för avsändaren att bevisa att ett meddelande nått fram till mottagaren i tid eller att den avsänt ett meddelande (se NJA 1997 s. 734 och NJA 1998 s. 750). Därför kan det vara lämpligt att använda sig av e-post som producerar bevismedel i form av loggar för in- och utgående meddelanden. Ett annat alternativ är att sända rekommenderade brev.

Stina Bratt analyserar ingående bevisfrågor rörande meddelanden (S. Bratt, Meddelanderisk - förseningsrisk och bevisning i partskommunikation, JT 2016-17 s. 43).

Bevisning om att brev kommit fram

I NJA 2012 s. 172 ansåg HD att det var tillräckligt för preskriptionsavbrott att avsändaren (som står risken för att meddelandet når adressaten) kunde visa genom sitt datasystem att den sänt 27 kravbrev till adressatens fem olika folkbokföringsadresser (varav ett brev returnerats). HD uttalade att adressaten haft anledning att bevaka sin post på sin folkbokföringsadress även om adressaten inte bott där.

NJA 2012 s. 435 ”Den uteblivna försändelsen” (plenum) rörde återställande av försutten tid för överklagande. HD ansåg att adressaten inte fått del av meddelandet om avgörandet genom att tingsrätten sänt ett meddelande till hans adress. HD uttalade:

Enligt HD:s praxis i ärenden om återställande av försutten tid har den som påstår laga förfall bevisbördan för de omständigheter som åberopas till stöd för ansökningen. Eftersom det är förenat med avsevärda svårigheter och i de flesta fall omöjligt att i efterhand prestera fullt bevis för att en försändelse som har avsänts inte har kommit adressaten till handa, har HD satt beviskravet för att så har skett lågt (se t.ex. NJA 1998 s. 60 och NJA 2000 C 32). Men även ett lågt ställt beviskrav är svårt att möta, om bevismedel saknas. [...] Det händer att en försändelse kommer bort under postbefordran. Risken för att så sker har i HD:s praxis ansetts vara beaktansvärd på andra rättsområden (se bl.a. NJA 1996 s. 809, jfr NJA 2007 s. 157 och HD:s beslut den 4 april 2012 i [NJA 2012 s. 172]. Även i ett fall som det förevarande bör risken beaktas. När en part påstår att han inte har fått ett avgörande som domstolen har expedierat till honom, bör alltså påståendet inte omedelbart lämnas utan avseende. Detta avgörande tyder på att det normalt sett krävs mer än ett brev. Fallet rör vett meddelande från en myndighet till en privatperson och sannolikt gäller minst en lika sträng bedömning mot en avsändare som inte är myndighet.

I NJA 2020 s. 186 ”Den uteblivna e-posten”, som rörde expediering av en dom, uttalade HD att risken för att e-post inte kommer fram ska behandlas på samma sätt som vanlig post och påpekade att man inte kan bortse från risken att ett meddelande inte kommer fram. HD påpekade att tillförlitligheten av teknisk utredning om e-post kommit fram inte alltid är tillförlitlig. Jag antar att HD syftade på att in-post-loggar kan vara manipulerade. HD konkluderade:

Slutsatsen blir därför att om ett mål har avgjorts på handlingarna och en part inte i förväg har underrättats om när avgörandet skulle meddelas, så bör ett påstående om att ett avgörande som expedierats med e-post inte har kommit fram till parten godtas, om inte omständigheterna talar emot påståendet.

NJA 2017 s. 252 ”Polisstationen i Flemingsberg” handlade om delgivning av kallelse till ett brottmål. Personen hade meddelat att han var hemlös och saknade folkbokföringsadress men kunde nås via polisstationen i Flemingsberg. HD ansåg att den förenklade delgivningen inte kunde sändas till polisstationen i Flemingsberg.

Danska högsta domstolen bedömde i U 2011.2643/1 H om ett betalningskrav från en bostadsrättsförening hade kommit fram till mottagaren. Avsändaren hade bevisligen lämnat flera brev till mottagarens angivna postadress. Avsändaren, som visste att mottagaren hade flyttat från adressen, hade tidigare haft kontakt med mottagaren genom e-post men inte fått någon ny postadress. Eftersom avsändaren tidigare haft kontakt med mottagaren genom e-post ansåg domstolen att avsändaren borde ha skickat betalningskravet till mottagarens e-postadress. Avgörandet tar närmast sikte på avsändarens insikt om att meddelandet inte har kommit till adressatens kännedom.

Bevisning om hur lång tid det tagit för brevet att komma fram

NJA 2019 s. 526 ”Tvådagarsposten” handlar om hur lång tid avsändaren kan räkna med att det tar för ett brev som sänts för postbefordran att nå mottagaren. HD uttalade:

…den som lämnar in ett överklagande för postbefordran en viss dag inte har anledning att förvänta sig annat än att det delas ut eller avskiljs för domstolen först två arbetsdagar efter dagen för inlämnande. Det finns även nu anledning att – som Högsta domstolen angav i rättsfallet NJA 1985 s. 862 – räkna med att mindre förseningar i postbefordringen kan uppkomma av skilda anledningar. Laga förfall bör därför anses föreligga om brevet inte kommit fram i tid men har lämnats in före angiven senaste inlämningstid minst tre arbetsdagar före sista dag för överklagandet.

NJA 2019 s. 526 ”Tvådagarsposten” rörde om överklagande skett i rätt tid, men har med sannolikt bäring också på avtalsrättens område. Tvådagarsfristen kan påverkas av ändringar i postförordningen eller i Post- och telestyrelsens föreskrifter. Postnord har framfört önskemål om ändring i postförordningen så att längre tid medges för utdelning av postförsändelser.