12.3.1 Förutsättningar för hävning (väsentlighetskravet)

(1) En part kan häva ett avtal om motparten gjort sig skyldig till väsentligt avtalsbrott.

(2) Vid väsentlighetsbedömningen ska samtliga omständigheter beaktas, däribland om

(a) avtalsbrottet leder till att den drabbade parten går miste om det som parten huvudsakligen hade rätt att förvänta sig enligt avtalet,

(b) om den avtalsbrytande parten vid tiden för avtalets ingående eller vid tiden för avtalsbrottet borde ha insett avtalsbrottets betydelse för den drabbade parten,

(c) avtalsbrottet är avsiktligt eller vårdslöst,

(d) avtalsbrottet rubbar förtroendet mellan parterna,

(e) avtalsbrottet inte är den egentliga anledningen till hävningen,

(f) den drabbade partens intressen kan tillgodoses genom andra påföljder än hävning, och om

(g) den avtalsbrytande parten drabbas oproportionerligt hårt av hävning.

KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 23 februari 2021

Lagar: 25, 39, 54 och 55 §§ köplagen, CISG Art. 25, 49, 51, 64, 70, 72 och 73, 4 kap. 12 §, 8 kap. 23-24 §§ och 12 kap. 42–44 §§ jordabalken, 7 kap. 18–25 §§ bostadsrättslagen, 21, 29 och 46 §§ konsumenttjänstlagen, 13 kap. 11 §, 13 kap. 14 § och 14 kap. 29 § sjölagen

Rättsfall: NJA 1962 s. 359, NJA 1979 s. 94, NJA 1988 s. 583, NJA 1989 s. 74, NJA 1990 s. 405, NJA 1991 s. 343, NJA 1991 s. 574, NJA 1991 s. 682, NJA 1994 s. 746, NJA 2001 s. 241, NJA 2007 s. 86, NJA 2019 s. 445 (Entré Malmö), NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna)

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 13.8; B. Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott, 1967; B. Bengtsson, Hävningsrätten i nytt läge? JT 1990/91 s. 579; J. Bärlund, Om icke-ringa och väsentliga fel som hävningsgrund i nordisk kontraktsrätt, Festskrift till M.B. Andersen, 2018, s. 385; J. Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II 2:a häftet, 2020, kap. 28.2; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 459; J. Munukka, Rättsmissbruk, Stockholm Centre for Commercial Law. Årsbok 1, 2008, s. 135-164; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen en kommentar, 2019, s. 263 ff., s. 276 ff., s. 482 ff., s. 495, s. 500; P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, kap. 9.4 (med ingående analys av äldre och nyare doktrin) och kap. 9.7

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.3.1; PECL 8:103; DCFR III.-3:502, Restatement of Nordic Contract Law § 8-11

12.3.1(1) Den allmänna huvudregeln

Hävning är en ingripande påföljd. Det kan vara lockande att häva ett avtal som visar sig vara en dålig affär. Då är det inte avtalsbrottet som är den egentliga orsaken till hävningen; motpartens avtalsbrott är i stället endast en förevändning för att komma ifrån avtalsbundenheten. Därför finns ett särskilt rekvisit för att hävningspåföljden ska kunna göras gällande; avtalsbrottet måste vara väsentligt. Kravet på väsentlighet är en allmän avtalsrättslig princip.

Se www.avtalslagen2020.se 12.3.3 om rättsföljderna av hävning (bortfall av prestationsskyldighet och restitution).

12.3.1(2) Väsentlighetsbedömningen

Det finns lagar där det framgår vilka faktorer som är relevanta för att avgöra om ett avtalsbrott är väsentligt. Det finns regler om väsentlighet i 25, 39, 54 och 55 §§ köplagen, CISG Art. 25, 49, 51, 64, 70, 72 och 73, 4 kap. 12 § och 8 kap. 23–24 §§ jordabalken, 12 kap. 42–44 §§, 7 kap. 18–25 §§ bostadsrättslagen, 33 § konsumentkreditlagen, 21, 29 och 46 §§ konsumenttjänstlagen samt 13 kap. 11 och 14 §§ samt 14 kap. 29 § sjölagen. Se O. Svensson, Tankar om hävningsreglerna i köplagen, SvJT 2019 s. 295, rörande väsentlighetskravet för hävning enligt köplagen.

När det saknas lagreglerat väsentlighetsrekvisit för en viss avtalstyp eller ett visst avtalsbrott är en rad faktorer relevanta för att avgöra om väsentlighet föreligger. Vid väsentlighetsbedömningen ska man alltså enligt oskrivna allmänna avtalsrättsliga regler ta hänsyn till flera faktorer och göra en helhetsbedömning. Observera att det är fråga om en samlad helhetsbedömning i vilken många faktorer ska sammanvägas (”värderingsjuridik”). Det är alltså inte fråga om logisk ”rekvisitjuridik”. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 254 ff.

Johnny Herre i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005-2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 963, uttalar att ”hänsyn ska tas till alla omständigheter”. I Restatement of Nordic Contract Law § 8-11(2) ges dock en mer begränsad lista av relevanta omständigheter för väsentlighetsbedömningen i linje med köplagens bestämmelser.

Stöd för vilka faktorer som är relevanta vid väsentlighetsbedömningen finns i rättsfallen NJA 1979 s. 94, NJA 1988 s. 583, NJA 1989 s. 74, NJA 1990 s. 405, NJA 1991 s. 343, NJA 1991 s. 574, NJA 1991 s. 682, NJA 1994 s. 746, NJA 2001 s. 241 samt i PECL 8:103, UNIDROIT Principles Art. 7.3.1 och DCFR III.-3:502.

(a) Vad parten huvudsakligen hade rätt att förvänta sig

HD uttalade i NJA 2019 s. 445 (Entré Malmö) att väsentlighetsbedömningen främst handlar

om att avgöra om bristen innebär att hyresgästen i huvudsak berövas vad han hade rätt att vänta sig enligt avtalet (jfr t.ex. artikel 25 i den internationella köplagen, CISG).

Tidsaspekten är relevant. I NJA 2019 s. 445 (Entré Malmö) tog HD fasta på tidsaspekten:

En viktig omständighet är om bristen är eller kan förväntas bli långvarig.

I NJA 1991 s. 682 (som rörde ett certeparti, dvs. avtal om hyra av fartyg) uttalade HD att det vid väsentlighetsbedömningen är relevant att avtalsförhållandet pågått under lång tid utan några allvarliga olägenheter för befraktaren och att avtalsbrottet "i själva verket inte hade sådan tyngd att de kunde anses gälla väsentligt fel vid fullgörandet av" avtalsförpliktelserna.

Att det är fråga om avtalsbrott mot en underförstådd avtalsförpliktelse, som alltså inte framgår uttryckligen av avtalet, kan vara ett tecken på att det inte är fråga om ett väsentligt avtalsbrott. Vanligtvis omfattas viktiga avtalsåtaganden av uttryckliga avtalsbestämmelser. Men ibland är avtalsåtagandet så grundläggande och självklart att it goes without saying, och i så fall kan det vara fråga om ett väsentligt avtalsbrott.

Som utgångspunkt medför inte många bagatellartade avtalsbrott att den avtalsbrytande partens avtalsbrott berövar motparten vad parten huvudsakligen hade rätt att förvänta sig. Men om de många små avtalsbrotten medför att förtroendet skadas eller medför höga kostnader för den drabbade parten i form av kontroller så kan man kan tänka sig att de många bagatellartade avtalsbrotten medför att väsentlighetskravet för hävning är uppfyllt enligt uttrycket droppen som fick bägaren att rinna över. Se nedan om relevansen av förtroende och oro för framtida avtalsbrott.

I kommentaren till PECL finns illustrationer av väsentlighetsbedömningen som återspeglar svensk rätt (O. Lando & H. Beale, Principles of European Contract Law, 2000, s. 365).

EXEMPEL: En byggnadsentreprenör åtar sig att bygga fem garage och att asfaltsbelägga vägen till garagen samt att vara färdig den 1 oktober då beställaren ska ta sin lagerlokal i bruk. Den 1 oktober är garagen färdiga men vägen dit är inte belagd med asfalt, vilket omöjliggör för beställaren att använda garagen. Detta talar för att avtalsbrottet är väsentligt och beställaren kan häva avtalet avseende asfaltsbeläggningen.

EXEMPEL: Förhållandena är som i föregående exempel med det undantaget att vägen är sådan att beställaren i och för sig kan köra sina lastbilar på den även om den inte är asfalterad. Byggnadsentreprenören asfalterar vägen strax efter den 1 oktober. Detta talar för att avtalsbrottet inte är väsentligt.

B. Bengtsson, Avtal om naturvård, SvJT 2014 s. 256, på s. 261, anser att staten har rätt att häva ett naturvårdsavtal om markägaren gör förbjudna ingrepp i naturmiljön även om det inte innebär någon ekonomisk förlust för det allmänna. Bengtsson anser att intresset av miljöskydd i sådana fall väger tyngre än ekonomiska intressen.

För konsumenter gäller sannolikt en lägre tröskel än för andra avtalsparter, se J. Bärlund, Om icke-ringa och väsentliga fel som hävningsgrund i nordisk kontraktsrätt, Festskrift till M.B. Andersen, 2018, s. 385.

(b) Insikt om väsentlighetens betydelse

Den avtalsbrytande partens insikt om avtalsbrottets väsentlighet för motparten är relevant vid väsentlighetsbedömningen men det är inte ett absolut rekvisit för hävning. Jan Hellner m.fl. uttalar att det knappast finns stöd för att uppställa en konsekvent princip om synbarhet som förutsättning för hävning vid avtalsbrott (Speciell avtalsrätt, 2:a häftet, 2020, kap. 28.2.1.c). Se även J. Heidbrink, Logistikavtalet, 2005, s. 213 ff.

I köplagarna och konsumenttjänstlagen finns ett krav att den avtalsbrytande parten ska ha insett väsentligheten, t.ex. 25 § köplagen och 21 § andra stycket konsumenttjänstlagen. I 26 § köplagen om tillverkningsköp saknas motsvarande insiktskrav. Inte heller i 4 kap. 12–13 §§ jordabalken finns något insiktsrekvisit, det är tillräckligt att felet respektive dröjsmålet är av väsentlig betydelse. I CISG (internationella köplagen) Art. 49 och Art. 25 finns inget individuellt, subjektivt insiktskrav. Istället ingår i väsentlighetsbedömningen om en normal säljare vid tiden för avtalets ingående skulle ha förutsett att en försening skulle ha varit väsentlig för köparen.

Enligt 29 § konsumenttjänstlagen gäller ett insiktskrav endast om konsumenten vill göra gällande hävning med retroaktiv effekt. Det gäller alltså inget insiktskrav för hävning med avseende på framtida prestationer.

I jordabalkens bestämmelser om fastighetsägarens/hyresvärdens rätt till hävning (förverkande) finns inget insiktsrekvisit för hävning, 8 kap. 23 § och 12 kap. 42 § jordabalken. Samma sak gäller enligt 7 kap. 18–19 §§ bostadsrättslagen. Inte heller 14 kap. 29 § sjölagens bestämmelse om resebefraktarens rätt att häva på grund av resebortfraktarens dröjsmål innehåller något insiktsrekvisit.

I 26 § 1 stycket 1 p. lagen om handelsagentur finns ett synbarhetskrav.

Väsentligheten ska bedömas objektivt, vilket i praktiken innebär att det indirekt kan vara relevant vad den avtalsbrytande parten typiskt sett borde ha förstått om hur avtalsbrottet skulle drabba motparten. En sådan förståelse kan t.ex. föreligga på grund av vad som följer av avtalsvillkoren eller på grund av vad parterna gett uttryck för under avtalsförhandlingarna eller efter avtalets ingående.

Utgångspunkten är att det är den avtalsbrytande partens insikt om väsentligheten vid tidpunkten för avtalets ingående som är avgörande. Men vad den part som drabbats av avtalsbrottet ger uttryck för efter avtalstidpunkten kan vara relevant. Om den drabbade parten under avtalstiden indikerat att den inte ser allvarligt på avtalsbrottet, så är det svårare att nå upp till väsentlighetströskeln. Att den drabbade parten under avtalstiden, tvärtom, indikerar att den anser att avtalsbrottet är väsentligt innebär emellertid inte att avtalsbrottet ”automatiskt” är väsentligt. En sådan indikation kan ändå vara av viss betydelse för att bedöma avtalsbrottets väsentlighet, särskilt i långvariga avtalsförhållanden.

I kommentaren till PECL finns illustrationer av väsentlighetsbedömningen som återspeglar svensk rätt (O. Lando & H. Beale, Principles of European Contract Law, 2000, s. 365):

EXEMPEL: A åtar sig att installera ett kylsystem i Bs vinkällare som ska säkerställa att Bs fina viner inte påverkas negativt av temperaturförändringar. På grund av en felaktighet fungerar inte kontrollsystemet, vilket får till följd att Bs fina viner blir förstörda. Att A var medveten om konsekvenserna av det felaktiga kylsystemet talar för att avtalsbrottet är väsentligt.

EXEMPEL: A har åtagit sig att installera centralvärme i Bs lokal med ett kontrollsystem som ger en konstant temperatur om 20 grader. A känner inte till att det i ett av rummen i lokalen förvaras ovanliga växter som är extremt känsliga för temperaturväxlingar och som det tagit många år att odla fram. På grund av ett fel i ett av uppvärmningsrören faller temperaturen med två grader och alla växterna dör. En omständighet som talar för att avtalsbrottet inte är väsentligt är att A inte rimligen kunnat inse att en mindre temperaturskillnad i en lokal skulle få så allvarliga konsekvenser.

(c) Dolöst eller culpöst avtalsbrott

Om avtalsbrottet är uppsåtligt eller vårdslöst är relevant, trots att dessa omständigheter inte är relevanta i köplagarnas bestämmelser.

I NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna), i anslutning till frågan om en försäkringstagares avtalsbrott var väsentligt, uttalade HD (p. 14):

Det kan också handla om att försäkringstagaren uppsåtligen eller av grov vårdslöshet framkallar försäkringsfallet eller lämnar vilseledande uppgifter vid skaderegleringen.

I kommentaren till PECL finns illustrationer av väsentlighetsbedömningen som återspeglar svensk rätt (O. Lando & H. Beale, Principles of European Contract Law, 2000, s. 365):

EXEMPEL: A är distributör av Bs produkter och har ensamrätt. A har åtagit sig att inte sälja produkter som konkurrerar med Bs produkter men sluter trots detta ett avtal med C om att sälja konkurrerande produkter. Även om As ansträngningar att sälja Cs produkter misslyckas och inte påverkar försäljningen av Bs produkter, har As avtalsbrott undergrävt Bs förtroende för A, vilket talar för att avtalsbrottet är väsentligt. Dessutom har A begått avtalsbrottet dolöst.

EXEMPEL: Principalens agent, som har rätt att få sina kostnader ersatta av principalen, skickar en falsk kostnadsräkning till principalen. Avtalsbrottet undergräver principalens förtroende för agenten och agenten har handlat vårdslöst eller eventuellt uppsåtligt, vilket talar för att avtalsbrottet är väsentligt, även om det belopp som agenten krävt ersättning för är obetydligt.

(d) Rubbat förtroende

Rubbat förtroende är relevant i väsentlighetsbedömningen, trots att detta inte är en relevant omständighet i köplagarnas bestämmelser.

Av NJA 1962 s. 359, som rörde ett samarbetsavtal, framgår att ett avtalsbrott som rubbar det personliga förtroendet är relevant för väsentlighetsbedömningen även när avtalsparterna är juridiska personer. Se även NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna) (p.14) där HD uttalade:

Ett väsentligt åsidosättande kan exempelvis vara att försäkringstagaren agerar på ett sätt som i betydande grad ökar risken.

EXEMPEL: Ett typexempel på förtroendeskadligt avtalsbrott är att en part som är berättigad till ersättning för utgifter överlämnar falska verifikat. Även om beloppet är litet, är avtalsbrottet till sin karaktär så förtroendeskadligt att det kan utgöra ett väsentligt avtalsbrott.

Frågan om rubbat förtroende har nära samband med om avtalsbrottet är vårdslöst eller uppsåtligt, se 12.3.1(c).

EXEMPEL: Parterna har två olika avtal. I avtal 1 har en part begått ett allvarligt avtalsbrott och motparten har därför hävt det avtalet. I avtal 2 har parten begått ett bagatellartat avtalsbrott. Är det allvarliga avtalsbrottet i avtal 1 relevant för väsentlighetsbedömningen i avtal 2 på så sätt att det är förtroendeskadligt? Detta är oklart men kan sannolikt vara av viss relevans, i vart fall när de båda avtalen har ett naturligt samband.

I kreditavtal förekommer s.k. cross-default-klausuler, som innebär att kredittagarens betalningsdröjsmål i kreditavtal A, är grund för att säga upp kreditavtal B. Liknande klausuler förekommer också i ramavtal.

(e) Den egentliga anledningen till hävningen

Det kan vara lockande att häva ett avtal som visar sig vara en dålig affär. Då är det inte avtalsbrottet som är den egentliga orsaken till hävningen; motpartens avtalsbrott är istället en förevändning för att komma ifrån avtalsbundenheten.

I NJA 1991 s. 682 (som rörde ett certeparti, dvs. avtal om hyra av fartyg) uttalade HD att det vid väsentlighetsbedömningen är relevant att andra skäl än avtalsbrottet låg bakom hävningen.

I engelsk rättspraxis finns fall då en dags dröjsmål med betalningen gett motparten rätt att häva. Hävningen medförde att den hävande parten gjorde en stor vinst genom att komma ifrån ett oförmånligt avtal (The Laconia [1977] 1 Lloyd’s Rep. 315). Detta har gett upphov till speciella klausuler (s.k. anti-technicality clauses), enligt vilka den försumliga betalaren medges viss möjlighet till rättelse. I senare engelsk rättspraxis har domstolarna varit mer restriktiva med att medge hävning.

(f) Betydelsen av alternativa påföljder

HD uttalade i NJA 2019 s. 445 (Entré Malmö):

Det ska beaktas också om bristen kan avhjälpas; hyresvärden ska normalt beredas tillfälle att avhjälpa en uppkommen brist. En brist som inte från början utgör grund för en förtida uppsägning kan emellertid sedermera bli av väsentlig betydelse, om bristen inte avhjälps inom rimlig tid.

I NJA 1991 s. 682 (som rörde ett certeparti, dvs. avtal om hyra av fartyg) uttalade HD att det vid väsentlighetsbedömningen är relevant att den part som drabbats av avtalsbrottet kan tillgodoses genom mindre ingripande åtgärder än en hävning.

Sannolikt påverkas väsentlighetsbedömningen av om avtalet ger den part som drabbats av avtalsbrottet rätt till ett högt eller lågt vite. Se D. Dryselius, Avtalsviten, 2019, s. 237 f.

Se P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, kap. 9.7, om samspelet mellan rättelse och hävning i entreprenadrätten. M. Mellqvist (Entreprenadrätten och kontraktsrättens finrum, SvJT 2013 s. 233, på s. 262) är kritisk till Samuelssons analys. Se även NJA 1999 s. 71.

(g) Den avtalsbrytande partens perspektiv

Det är i viss (liten) mån relevant om den avtalsbrytande parten drabbas oproportionerligt hårt av en hävning, även om HD har uttalat att väsentlighetsbedömningen främst ska ske från den drabbade partens synvinkel (alltså inte den avtalsbrytande partens).

I NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna) (p.14) uttalade HD:

Vid bedömningen av om ett sådant kontraktsbrott är så allvarligt att det ska medföra uppsägningsrätt bör man, liksom annars i kommersiella förhållanden, se kontraktsbrottets betydelse främst från den uppsägande partens sida. (Se prop. 2003/04:150 s. 460 f.).

I NJA 2019 s. 445 (Entré Malmö) uttalade HD att väsentlighetsbedömningen ”i princip ska ske från den drabbades synpunkt”.

Övrigt

Rörande väsentlighetsbedömningen för hävning av kreditavtal, se G. Lennander, Kredit och säkerhet, Juno 2020, s. 40 ff., samt S. Bergström, Om hävning av penninglån vid låntagarens dröjsmål, Festskrift till Rodhe, 1976, s. 20–30.

Beträffande väsentlighetsbedömningen i flerpartsavtal, se N. Arvidsson, Avtals efterverkan vid utträden ur varaktiga flerpartsavtal, JT 2016-17 s. 19, på s. 35 f.

Är omständigheter som anförs eller inträffat efter att hävning skett relevanta för att avgöra om ett avtalsbrott är väsentligt? Se www.avtalslagen2020.se 12.3.4 om hävningsförklaringens rättsverkningar.

Avtalsvillkor om vilka avtalsbrott som ger rätt att häva kan ibland vara oskäliga, t.ex. rätt att häva vid bagatellartade avtalsbrott. Se om jämkning av oskäliga avtalsvillkor, www.avtalslagen2020.se 6.4.1.