KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 24 maj 2024

Lagar: 47 § kommissionslagen, 29 och 39 §§ köplagen, CISG Arts. 39 och 49, 3 kap. 6 § konsumentköplagen

Rättsfall: NJA 1953 s. 602; NJA 1992 s. 728; NJA 2006 s.120, NJA 2017 s. 203 ”Kravmjölken”, NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring”

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 277 f.; R. Hagelberg, Återkallelse av hävningsförklaring, JT 2006/07 s. 409; V. Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2011, kap 18.8; J. Herre, Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, på s. 720; J. Herre, Något om reklamationsplikt vid köp av varor och tjänster, i festskrift till Lennander, 2010, s. 119 f.; C. Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996, kap. 7; J. Kleineman, Reklamationsplikt vid rådgivaransvar, i Festskrift till Håstad, 2010, s. 333; J. Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2020-21, s. 437; J. Munukka, Rättsmissbruk, En rättsfigur under framväxt, Stockholm Centre for Commercial Law. Årsbok 1, 2008, s. 135 på s. 150 f; C. Ramberg, Reklamation mot advokater och revisorer, SvJT 2010 s. 142 ff.

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 7.3.2; PECL 9:303; DCFR III.-3:507-508, Restatement of Nordic Contract Law §§ 8-5 och 8-11(5)

12.3.4(1) Förlust av hävningspåföljden

På www.avtalslagen2020.se 11.3 beskrivs vad som gäller om eftergift av påföljd och på www.avtalslagen2020.se 11.4 beskrivs vad som gäller allmänt om reklamation vid avtalsbrott (neutral reklamation utan angivande av vilken påföljd som görs gällande). Denna bestämmelse handlar specifikt om vad som gäller när en part önskar häva avtalet på grund av motpartens avtalsbrott. Denna bestämmelse gäller alltså i tillägg till vad som följer av 11.3 och. 11.4.

I avsaknad av lagstöd gäller enligt oskriven avtalsrätt ett krav på hävningsförklaring. Rätt till hävning förutsätter alltså att den drabbade parten meddelar den avtalsbrytande parten att parten vill häva, dvs. framställer en hävningsförklaring. Detta följer av prejudikat (se nedan) samt av analogier till 39 § köplagen, CISG Art. 49. I juridisk litteratur råder enighet om kravet på hävningsförklaring. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 257 f.; J. Herre, Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, på s. 720; V. Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2013, kap. 18.8; PECL 9:303; UNIDROIT Principles Art. 7.3.2; DCFR III.-3:507-508; Restatement of Nordic Contract Law § 8-5.

Det kan framgå av uttrycklig lag att hävningsförklaring inte är nödvändig, t.ex. enligt 47 § kommissionslagen vid motpartens konkurs.

Hävningsförklaringens innehåll

I NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring” klargjorde HD att hävningsförklaringen ska vara så tydlig att motparten förstår att den som häver vill att parternas prestationer ska återgå. HD uttalade att ordet ”hävning” inte behöver finnas med i hävningsmeddelandet.

HD var i NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring” påfallande vänlig i sin tolkning av hävningsmeddelandet. En kommun hade fattat beslut att häva ett fastighetsköp på grund av att köparen var i betalningsdröjsmål. Kommunen sände ett protokollsutdrag med ungefär följande lydelse (den framgår på olika ställen i tingsrättens dom):

Rubrik:

Upphävning av försäljning av fastigheten Fågelsången, Bjällsta 2:1127.

Ärendebeskrivning:

Det finns grund för att verkställa en hävning av försäljning av den aktuella fastigheten till följd av betalningsdröjsmål på ca 3 månader.

Beslut

Teknik- och fastighetsutskott beslutar att samhällsbyggnadsförvaltningen får i uppdrag att verkställa försäljningen av fastigheten Bällsta 2:1127 är upphävd.

HD ansåg att det av denna text var möjligt att utläsa att kommunen beslutat att häva avtalet. HD tog hänsyn till att motparten var medveten om sitt väsentliga avtalsbrott. HD:s dom kan i detta avseende sammanfattas i följande rättsregel: En hävningsförklaring ska tydligt ange att den hävande parter har bestämt sig för att häva. Hävningsförklaringen kan vara otydligt formulerad om den avtalsbrytande parten är medveten om sitt avtalsbrott och att det är väsentligt.

Ibland är hävningsförklaringen underförstådd eller följer av parternas sätt att agera (konkludent aktivt eller passivt handlande). I NJA 1992 s. 728 krävde HD inte en uttrycklig hävningsförklaring eftersom det stod klart att avtalet inte skulle komma att fullgöras. Se J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, § 64, kap. 14.2.1; J. Ramberg & J. Herre, CISG-kommentaren, avsnitt 5.3.1.

Jan Ramberg och Johnny Herre uttalar om hävningsförklaringens innehåll vid köp (Köplagen, 2019, § 64, kap. 14.2.1, med hänvisning till NJA 1954 s. 602): ”Det räcker alltså inte med svävande besked att hävning “kan komma i fråga” eller “övervägs” eller den andra parten hotas med hävning, om han inte vidtar vissa begärda åtgärder. Inte heller är det tillräckligt att meddelandet enbart innefattar ett påstående att ett hävningsgrundande avtalsbrott föreligger; det måste dessutom framgå att hävning verkligen sker.”

Hävningsmeddelandet behöver inte innehålla en beskrivning av vilket eller vilka avtalsbrott som hävningen grundar sig på. Det är tillräckligt att det framgår att parten påkallar hävning på grund av avtalsbrott. Detta framgår av HD:s avgörande NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring” p. 16. Men enligt den allmänna reklamationsskyldigheten (se www.avtalslagen2020.se 11.4) gäller att den part som drabbats av avtalsbrott måste reklamera avtalsbrottet genom en s.k. neutral reklamation och däri ligger ett krav på beskrivning av varför den drabbade parten är missnöjd. Därför gäller i praktiken samma krav på specificering av avtalsbrottet för hävningsförklaringen som för en neutral reklamation. Men om avtalsbrottet specificerats i en neutral reklamation behöver det inte upprepas i en efterföljande hävningsförklaring (se J. Munukka, ; J. Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2020-21, s. 437). Den hävande parten behöver inte heller specificera avtalsbrottet om den avtalsbrytande parten är införstådd med orsaken till hävningen.

När ett meddelande inte är tillräckligt tydligt för att utgöra en hävning, kan det ändå tänkas uppfylla kraven på en reklamation (neutral reklamation), se www.avtalslagen2020.se 11.4. Rättsföljden av att meddelandet inte utgör en hävningsförklaring, kan vara att tidsfristen för att göra gällande hävning löpt ut och att alltså rätten att häva går förlorad men rätt till andra påföljder kvarstår. Se nedan om rättsföljden av för sen hävning.

När ska hävningsmeddelandet ges (hävningsfristen)?

Den drabbade parten får inte vänta onödigt länge med att framställa hävningsförklaringen. Anledningen är att den drabbade parten genom att dra ut på tiden får möjlighet att spekulera i prisförändringar utan egen risk. Ytterligare en anledning är att den avtalsbrytande parten effektivare kan vidta skadeförebyggande åtgärder genom ett snabbt besked om att avtalet hävs.

EXEMPEL: Fraktpriser varierar kraftigt. I ett avtal om transporttjänst under en bestämd tidsperiod har transportören gjort sig skyldig till väsentligt avtalsbrott. Beställaren kan då avvakta med att häva och på så sätt spekulera i prisförändringar utan att ta egen risk: Om fraktpriserna sjunker kan beställaren välja att häva och om det visar sig att fraktpriserna stiger välja att inte häva. Kravet på att beställaren framför sitt hävningsanspråk i nära anslutning till att beställaren får kännedom om transportörens avtalsbrott, tillgodoser syftet att transportören ska slippa sådan spekulation – där transportören är en given förlorare.

Hävningsfristens starttidpunkt är beroende av vilken typ av avtalsbrott det är fråga om. När det handlar om en felaktig prestation löper fristen för att göra hävningen gällande från den tidpunkt då den part som drabbats av avtalsbrottet konstaterat att det föreligger en felaktig prestation (NJA 2017 s. 1195 ”Skogssällskapet”). När det rör sig om ett fortgående (perdurerande) avtalsbrott – t.ex. dröjsmål med att leverera en tjänst – påbörjas tidsfristen först när prestation har skett. Se 29 § köplagen, CISG Art. 49.2(a), PECL 9:303(3) och Restatement of Nordic Contract Law § 8-5(2) samt NJA 2018 s. 127 ”Flyget till Antalya”. Se www.avtalslagen2020.se 11.3 om eftergift genom passivitet

Per Samuelsson uttalar (Entreprenadavtal, 2011, s. 307) i anslutning till entreprenadavtal och AB04: ”Vill en part komma i åtnjutande av hävningens rättsverkningar, exempelvis skadestånd, åligger det däremot denna att ge det till känna för motparten. Det får ofta godtas att part väntar med att förklara sin ståndpunkt i detta avseende tills de ekonomiska följderna av den bristande fullgörelsen går att överblicka.” Till detta ska klargöras att förlusten av hävningsrätten inte automatiskt innebär att parten förlorar rätt till skadestånd (om inte annat följer av avtalet).

Det är svårt att säga något generellt om hävningsfristens längd. Som framgått ovan varierar den, främst beroende på hur stor risken är att den drabbade parten kan spekulera i prisförändringar utan egen risk. En annan relevant faktor för att bedöma hävningsfristens längd är om den avtalsbrytande parten haft anledning att inrätta sig efter att hävning inte kommer att ske.

I 54 § fjärde stycket köplagen finns en särskild bestämmelse om att säljarens hävningsrätt bortfaller efter det att varan levererats till köparen (om säljaren inte gjort ett återtagandeförbehåll/äganderättsförbehåll/hävningsförbehåll). Se A.H. Persson, Förbehållsklausuler, 1999.

Rättsföljden av för sent hävningsmeddelande

Konsekvensen av att en part väntar för länge med hävningsförklaringen är att parten förlorar möjligheten att häva (men behåller rätten att göra gällande andra påföljder, i analogi med 29 § köplagen och CISG Art. 29). Detta är antagligen en allmän avtalsrättslig regel, se PECL 9:303, UNIDROIT Principles Art. 7.3.2 och DCFR III.-3:507-508. Se C Hultmark, Reklamation vid kontraktsbrott, 1996, kap. 7; J Munukka, Rättsmissbruk, En rättsfigur under framväxt, Stockholm Centre for Commercial Law. Årsbok 1, 2008, s. 135 på s. 150 f.

Risken för att hävningsmeddelandet inte når fram till mottagaren

Hävningsmeddelandet går på mottagarens risk. Se NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring”, 8 kap. 6 § konsumentköplagen och www.avtalslagen2020.se 1.5; J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 278; Restatement of Nordic Contract Law § 8-5(3). PECL 1:303. Annorlunda UNIDROIT Principles 1.10(2. En part som sänt ett hävningsmeddelande på ändamålsenligt sätt riskerar alltså inte att förlora rätten att häva, även om hävningsmeddelandet inte kommer fram till mottagaren.

I NJA 2020 s. 470 ”Kommunens hävningsförklaring” klargjorde HD att det inte är ändamålsenligt att skicka meddelandet till fel adress (även om den felaktiga adressen framgått på en webbsida som inte tillhörde mottagaren). HD antydde att det är OK att sända hävningsmeddelandet till en felaktig adress om den felaktiga adressen framgått på Bolagsverkets webbsida eller om mottagaren själv angett den felaktiga adressen.

Återtagande av hävningsförklaring

Av NJA 2006 s. 120 framkommer att hävningsförklaringen inte kan återtas utan motpartens medgivande. Senaste tidpunkt för återtagande är när den avtalsbrytande parten tagit del av hävningsförklaringen. Se R. Hagelberg, Återkallelse av hävningsförklaring, JT 2006/07 s. 409; P. Samuelsson, Entreprenadavtal, 2011, s. 307; J. Ramberg & J. Herre, Köplagen, 2019, § 64, kap. 14.2.1.

12.3.4(2) Varsel om hävning

Varsel om hävning kan uttryckas på olika sätt. Antingen kan den som varslar säga: Om du inte presterar avtalsenligt inom fyra veckor, så förbehåller jag mig rätten att häva. Eller: Om du inte presterar avtalsenligt inom fyra veckor så är avtalet hävt. För att hävning ska ske automatiskt enligt denna bestämmelse, krävs att det framgår av varselmeddelandet att den part som drabbats av avtalsbrottet avser att avtalet ska vara automatiskt hävt. Varslet ska tolkas i enlighet med bestämmelser om fastställande av avtals innehåll (se på www.avtalslagen2020.se kap. 5, särskilt 5.3.

12.3.4(3) Kompletterande hävningsgrunder

Det förekommer att en part som hävt senare upptäcker att motparten gjort sig skyldig till fler avtalsbrott än de som angetts i hävningsmeddelandet. Kan den hävande parten åberopa sådana ”nya” avtalsbrott till stöd för att avtalsbrotten sammantagna når upp till väsentlighetskravet för hävning? Frågan om kompletterande hävningsgrunder är svår – rättsläget är osäkert. Saken är inte reglerad i lagtext.

Som anmärkts ovan, gäller enligt den allmänna reklamationsskyldigheten (se www.avtalslagen2020.se 11.4) att den part som drabbats av avtalsbrott måste reklamera avtalsbrottet och däri ligger ett krav på beskrivning av varför den drabbade parten är missnöjd. Här behandlas en situation där reklamation skett beträffande ettavtalsbrott och om det är möjligt att komplettera väsentlighetsbedömningen komplettera med ytterligareavtalsbrott.

I NJA 2020 s. 115 ”De försvunna korna” uttalade HD (obiter dictum) att bevisbedömningen

ska ta sikte på de förhållanden som rent faktiskt har förelegat, vilket betyder att även utredning som inte låg till grund för uppsägningen kan föras in vid en efterföljande prövning av [avtalsbrottet].

Detta fall rörde frågan om försäkringstagaren över huvud taget gjort sig skyldig till avtalsbrott. HD ansåg att den frågan skulle bedömas med hänsyn till sådan kunskap som konstaterats efter det att försäkringsbolaget hävt försäkringsavtalet. Fallet rörde alltså inte frågan om väsentlighetsbedömningen, men ger ändå en antydan om att även väsentlighetsbedömningen kan påverkas av faktorer som blir kända efter hävningsförklaringen. Sådana omständigheter kan verka förstärkande eller försvagande på väsentlighetsbedömningen.

Jori Munukka påpekar i en kommentar till NJA 2020 s. 115 ”De försvunna korna” (J. Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2020-21, s. 437, på s. 480): ”Nu är det fråga om åberopande av omständigheter till styrkande av ett och samma avtalsbrott, i detta fall bedrägeriförstadier, och inte helt andra omständigheter rörande andra avtalsbrott. Om sådana andra avtalsbrott kan visas får de i tid åberopas och göras gällande i egen ordning. Från ett allmänt kontraktsrättsligt perspektiv borde en därför inte behöva oroa sig för att det skulle ha blivit fritt för motparten att komma med vad som helst i efterhand.”

Klara Håstad behandlar kompletterande hävningsgrunder (i Festskrift till Torgny Håstad) och anser (i sammandrag) att en part i efterhand torde kunna komplettera eller ändra en redan angiven hävningsgrund. Hon drar denna slutsats med hänvisning till att det inte finns krav att ange grund i hävningsförklaringen. Klara Håstad bedömer att mottagaren av det ofullständiga hävningsmeddelandet kan vara berättigad till skadestånd för den eventuella skada som denne drabbats av till följd av att grunden inte var fullständig från början. Hon skriver att skadan exempelvis kan bestå av ombudskostnader för utredande av om den först angivna grunden var tillräcklig för hävning av avtalet.

Även skälighetsaspekter talar för att det skulle bli stötande och formalistiskt om man inte får åberopa avtalsbrott senare.

Engelsk rätt ligger i linje med Klara Håstads slutsats (Citat från E. McKendrick, Contract Law, 11 ed, s. 334 f.): “As we noted in Chapter 10, the party electing to terminate need not put forward the ‘real reason’ for his decision; as long as the terms of the contract entitle him to terminate he is justified in doing so, irrespective of his motive (Arcos Ltd v E A Ronaasen & Son [1933] AC 470, see Section 10.3). Indeed, the law goes so far as to allow the innocent party to put forward no reason or even an invalid reason for deciding to terminate but, provided that the innocent party can subsequently point to a good reason which, unknown to him, existed at the moment of breach, he will still generally be entitled to terminate (The Mihalis Angelos [1971] 1 QB 164, 200, 204).”

Mycket talar alltså för att det finns en oskriven avtalsrättslig regel av innebörd att en hävande part kan komplettera sin argumentation med omständigheter som blir kända efter hävningsmeddelandet.

Det finns ett motsatt synsätt som går ut på att hävningsförklaringen är en disposition och utlösande faktor. Enligt detta synsätt gäller att om hävningen är obefogad på grund av att de omständigheter som åberopats inte utgör väsentligt avtalsbrott, så föreligger avtalsbrottet obefogad hävning vilket ger motparten rätt till skadestånd för det positiva kontraktsintresset. Viggo Hagstrøm (Obligasjonsrett, 2a utg, 2011, s. 464) anser för norsk rätts del att utgångspunkten är att den hävande parten inte kan grunda hävningen på andra omständigheter än de som ursprungligen angivits i hävningsförklaringen (med hänvisning till Rt 1994 s. 1617). Förklaringen är att motparten (den part mot vilken hävningen företas) ska få möjlighet att bedöma om den ska godta hävningen eller inte – dvs. om den ska kräva fullgörelse eller inrätta sig efter att avtalet är hävt. Hagstrøm anser (utan stöd i rättskällor) att det eventuellt finns möjligheter att åberopa andra hävningsgrunder än dem som framkommer i hävningsförklaringen under förutsättning att de framställs inom rimlig (kort) tid efter hävningsförklaringen.

EXEMPEL: I tillägg till Hagstrøms resonemang är följande exempel relevant: Den part som mottar hävningsförklaringen anser att sig inte skyldig till ett väsentligt avtalsbrott (anser alltså att hävningen är obefogad) och mothäver därför. Den mothävande parten genomför därefter en täckningstransaktion i förlitan på att den kommer att få skadestånd av sin motpart. När motparten senare åberopar nya hävningsanledningar, inser det mothävande parten att motpartens ursprungliga hävning skulle ha varit befogad om samtliga hävningsanledningar angetts från början. Den mothävande parten skulle inte ha gjort täckningstransaktionen om den vetat om att hävningen var befogad. Klara Håstad behandlar denna situation och menar att den part som ursprungligen hävde får rätt att häva och att den mothävande parten eventuellt skulle kunna få skadestånd för den förlust som hade kunnat undvikas om hävningsmeddelandet varit komplett.

Min bedömning är att HD sannolikt kommer att utforma en regel som tillåter kompletterande hävningsgrunder efter att hävningsmeddelande skickats, men rättsläget är, som sagt, osäkert.

12.3.4(4) Återkallelse av hävning

Hävningsförklaringen är en rättslig disposition och är rättsligt bindande för den som avger den. Motparten har rätt att inrätta sig efter den hävande partens besked. Hävningen kan alltså inte återtas utan motpartens medgivande. Se www.avtalslagen2020.se 1.3.5 om tillitsprincipen.

I NJA 2006 s. 120 var fråga om parterna kommit överens om att den hävande parten fick återkalla hävningen. Den återkallande parten kunden inte bevisa att sådana överenskommelse förelåg.

Se www.avtalslagen2020.se 11.3 om eftergift av en påkallad hävning och om eftergift av rätt till hävning.

Särskilt om hävning och sakrätt (verkan mot motpartens borgenärer)

Denna bestämmelse handlar endast om relationen mellan avtalsparterna. Det är möjligt att strängare krav på hävningsförklaringens tydlighet gäller för att den ska få verkan i förhållande mot den hävningsförklarande partens motparts borgenärer när motparten gått i konkurs. Saken ställs på sin spets framför allt när det är fråga om transaktioner som får sakrättsligt skydd redan genom avtalet (dvs. inte genom tradering av en fysisk sak), t.ex. avtal om överlåtelse av patent. Se NJA 2010 s. 617.