KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 8 december 2023

Lagar: 12-24 §§ avtalslagen 1915, 12 kap. 19 § rättegångsbalken, 6 § prokuralagen, 11 kap. 7 § föräldrabalken, 28 § lag om framtidsfullmakt, 18 kap. 8 § handelsbalken, 18 kap. ärvdabalken, 6 § prokuralagen.

Rättsfall: NJA 2012 s. 328, NJA 2020 s. 179 ”Förvaltarskapsfullmakten”, NJA 2020 s. 446 ”Fullmaktsgivarens död”,

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3.2.10; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016 kap. 616 och 6.17; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2023; T. Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323; C. Ramberg, Fullmakten och döden, SvJT 2017 s. 464; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 2010, kap. 4.5

SOU 2004:112; Ds 2014:16, prop. 2016/17:30 s. 131

Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.2.10, PECL 3:209, DCFR II-6:112, Restatement of Nordic Contract Law § 3-3

4.5(1) Olika sätt att återkalla fullmaktshavarens behörighet

I www.avtalslagen2020.se 4.7 finns alla regler om hur behörighet upphör samlade på ett ställe, till skillnad från avtalslagen 1915 som har flera bestämmelser om bland annat en rad företeelser som knappast existerar längre i praktiken. 4.7(1) motsvarar 20 § avtalslagen 1915 som är det i praktiken viktigaste lagrummet.

T. Håstad anser – i linje med www.avtalslagen2020.se 4.7 – att återkallelsereglerna i avtalslagen 1915 skulle kunna förenklas och bara ange att en fullmakt kan återkallas på det sätt som den meddelats och alltid genom en underrättelse till tredje man jämte nuvarande dödningsbestämmelse, se T. Håstad, Befogad och obefogad tillit i fullmaktsläran, SvJT 2020 s. 323.

Meddelande direkt till tredje man

Fullmaktshavarens behörighet återkallas mest effektivt genom ett meddelande direkt till tredje man. Detta är enkelt och okomplicerat när ett fullmaktsdokument riktar sig till en viss tredje man, t.ex. fullmakter för att utföra bankärenden på bankens (tredje mans) egna blankett.

Återkallelse av skriftliga fullmaktsdokument riktade till okända tredje män

Fullmaktsgivaren kan inte meddela tredje man direkt när fullmaktsgivaren saknar kunskap om vem som är potentiell tredje man. I praktiken handlar det framför allt om skriftliga fullmaktsdokument som riktar sig till den det berör och som är avsedda att fullmaktshavaren ska visa upp. I sådana fall kan det vara lämpligt för fullmaktsgivaren att kräva att fullmaktshavaren lämnar tillbaka fullmaktsdokumentet i original. Det är förklaringen till varför en tredje man ibland inte godtar kopior av fullmaktsdokument. Eftersom en originalfullmakt kan återkallas genom att fullmaktsgivaren tar tillbaka originalet, anses en tredje man vara i ond tro om hen inte säkerställer att fullmaktshavaren uppvisar (och helst överlämnar) originalet.

Man kan tänka sig att en fullmaktshavare har ”dubbla” behörigheter dels genom ett skriftligt fullmaktsdokument, dels i form av tillitsfullmakt. I så fall räcker det inte att huvudmannen återkallar fullmaktsdokumentet, huvudmannen måste dessutom förstöra tredje mans befogade tillit (se strax nedan).

Återkallelse av tillitsfullmakt när tredje man är okänd

Tillitsfullmakter kan vara besvärliga att återkalla. Eftersom de bygger på tredje mans befogade tillit, måste fullmaktsgivaren rasera tredje mans tillit. Det är, som sagt, enkelt när fullmaktsgivaren vet vem som är tredje man. Det är svårare när fullmaktsgivaren inte har kännedom om vilka tredje män som fullmaktshavareninteragerar med. Här får den s.k. organisationsrisken ofta stor betydelse. Det innebär att en fullmaktsgivaren som har organiserat sig på ett sådant sätt att hen inte klarar av att tydligt signalera utåt att anställda inte längre är anställda eller har fått nya arbetsuppgifter och inte heller säkerställt att anställda och före detta anställda åtlyder ändrade interna direktiv, riskerar att bli bundna av åtgärder.

Återkallelse som kommit till handa

Enligt 13 § avtalslagen 1915 är det tillräckligt att fullmaktsgivarens återkallelse av fullmakten kommer tredje man till handa. Tredje man behöver alltså inte ta del av återkallelsen för att fullmaktsgivaren ska undgå bundenhet. Det är en skillnad i förhållande till www.avtalslagen2020.se. I praktiken är skillnaden inte stor; tredje man har en uppförsbacke om hen försöker göra gällande att hen inte borde ha känt till återkallelsen när fullmaktsgivaren kan visa att hen skickat en återkallelse till tredje man. Detta gäller särskilt om återkallelsen skett genom e-post eller sms som ju tredje män snabbt och enkelt kan ta del av. Skillnaden i förhållande till avtalslagen 1915 krymper ytterligare om man beaktar 19 § avtalslagen 1915 som ålägger fullmaktsgivaren ett särskilt aktivitetskrav när det finns risk att fullmaktshavaren kommer att agera som om hen hade fullmakt.

4.5(2) Fullmaktsgivarens aktivitetsplikt. Klargörandeskyldighet. Reklamationsplikt

Fullmaktsgivaren är skyldig att agera genom att varna tredje man om fullmaktsgivaren i och för sig återkallat fullmaktshavarens behörighet på samma sätt som den gavs men samtidigt misstänker att tredje man inte har fått kännedom återkallelsen samt inser att det finns risk att tredje man kommer att agera i den felaktiga tron att fullmaktshavaren är behörig. Om fullmaktsgivaren är passiv och underlåter att klargöra för tredje man att behörigheten återkallats, binds fullmaktsgivaren på samma sätt som om behörigheten inte återkallats.

Bestämmelsen motsvarar 19 § avtalslagen 1915.

Rekvisiten för fullmaktsgivarens aktivitetsplikt är stränga. Fullmaktsgivaren ska för det första misstänka att tredje man saknar kännedom om återkallelsen. Det förutsätter dels att fullmaktsgivaren kan identifiera en bestämd tredje man, dels förutsätter det stor empatisk förmåga hos fullmaktsgivaren eftersom en normal fullmaktsgivare har anledning att räkna med att återkallelsen är verksam. För det andra förutsätter bestämmelsen att fullmaktsgivaren inser att det finns en risk att fullmaktshavaren agerar som om den är behörig. Observera att det är ett krav på faktisk, subjektiv insikt. Det är alltså inte tillräckligt att fullmaktsgivaren borde ha haft insikt. Se K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2023, § 19.2.

Risken för att fullmaktsgivarens klargörandemeddelande inte når tredje man ligger på tredje man, se www.avtalslagen2020.se 1.5.

När rekvisiten i denna bestämmelse inte är uppfyllda, t.ex. om fullmaktsgivaren saknat faktisk insikt om risken för att fullmaktshavaren agerar trots återkallelsen men borde ha insett det, är det möjligt att fullmaktsgivaren blir ansvarig på grund av culpa in contrahendo, se www.avtalslagen2020 3.

4.5(3) Fullmaktsgivaren får förvaltare eller går i konkurs

Förvaltare

Bestämmelsen att behörigheten i princip förfaller om rätten förordnar om en förvaltare för fullmaktsgivaren framgår av 22 § avtalslagen 1915. Regeln innebär att fullmaktsgivarens skyddsbehov väger tyngre än behovet att skydda tredje mans tillit.

I NJA 2020 s. 179 ”Förvaltarskapsfullmakten” ansåg HD att den som har rätt att klaga på ett beslut om förvaltarskap också har rätt att lämna fullmakt till en person att överklaga beslutet.

Fullmaktsgivaren förlorar sin beslutskompetens

En praktiskt förekommande fråga som inte får svar i avtalslagen 1915 är vad som gäller när fullmaktsgivaren gett en fullmaktshavare behörighet och därefter förlorar sin beslutskompetens (på grund av t.ex. demenssjukdom). Kan man i så fall analogisera från reglerna i 21–22 §§ avtalslagen och dra slutsatsen att behörigheten kvarstår? Upphör behörigheten när tredje man får kännedom om att fullmaktsgivaren förlorat sin beslutskompetens?

Frågan har inte varit föremål för prövning i HD och rättsläget är osäkert (J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 76). Rättsläget är så osäkert att det inte varit möjligt att formulera en rättsregel på www.avtalslagen2020.se.

... samband med införande av anhörigfullmakt i 17 kap. föräldrabalken och lag om framtidsfullmakt beslöts att inte genom lagstiftning bestämma vad som händer med en fullmakt när fullmaktsgivaren förlorat sin beslutskompetens. Det fanns ett lagförslag att en fullmakt formlöst ska förlora sin verkan när fullmaktsgivaren förlorar sin beslutsförmåga (och därmed möjligheten att övervaka hur fullmakten används). Se Ds 2014:16, s. 62 f. (med hänvisning till SOU 2004:112 s. 476) som uttalar att gällande rätt är osäker. I SOU 2004:112, s. 506, anges att lagförslaget torde motsvara gällande rätt. T. Odlöw, Ställföreträdare för vuxna – Kamrer eller handledare?, 2005, kap. 3, anser att nu gällande rätt inte motsvaras av lagförslaget.

Konkurs

Vad som gäller vid konkurs följer av 23 § avtalslagen 1915. Eftersom fullmaktsgivaren saknar möjlighet att själv disponera över konkursboets egendom eller ingå avtal för konkursboets räkning, är det naturligt att en fullmaktshavares behörighet är inskränkt på samma sätt.

Likvidation (utan konkurs)

HD klargjorde i NJA 2012 s. 328 att fullmakten förfaller vid likvidation som beslutats av Bolagsverket (bolaget gick i konkurs dagen efter Bolagsverkets likvidationsbeslut). HD uttalade:

Övervägande skäl talar för att en fullmakt som ett aktiebolags styrelse utfärdat för någon att företräda bolaget upphör att gälla när bolaget träder i likvidation och likvidator har utsetts.

4.5(4) Fullmaktsgivarens död

Enligt 21 § avtalslagen kvarstår fullmaktshavarens behörighet trots att fullmaktsgivaren dör och trots att tredje man känner till att fullmaktsgivaren har dött. Detsamma gäller om rättegångsfullmakt, som inte förlorar sin verkan i och med att fullmaktsgivaren avlider, 12 kap. 19 § rättegångsbalken. Huvudmannens död påverkar inte heller prokura enligt 6 § prokuralagen. Detta innebär att fullmaktshavaren har behörighet parallellt med den behörighet som tillkommer dödsbodelägare och närstående enligt ärvdabalken.

Dödsboet måste återkalla fullmaktshavarens behörighet för att den ska upphöra att gälla. Om dödsbodelägarna inte kan enas, kan en boutredningsman återkalla behörigheten.

Beträffande uppdragsförhållandet mellan fullmaktsgivaren och fullmaktshavaren när fullmaktsgivaren dör, se 18 kap. 8 § handelsbalken. Se www.avtalslagen2020.se 4.7 om intressemotsättningar mellan fullmaktshavarenoch dödsboet.

Undantaget i 21 § avtalslagen 1915

I 21 § avtalslagen finns ett undantag som är tillämpligt när tredje man känner till att fullmaktsgivaren dött. Enligt NJA 2020 s. 446 (Fullmaktsgivarens död) är undantagsregelns tillämpningsområde så begränsat att den i praktiken är obsolet. Därför finns undantaget inte beskrivet på www.avtalslagen2020.se.

NJA 2020 s. 446 ”Fullmaktsgivarens död” handlade om giltigheten av en generalfullmakt – dvs. en fullmakt som gav fullmaktshavaren behörighet att företa alla åtgärder för fullmaktsgivarens räkning – när tredje man (en bank) känt till att fullmaktsgivaren dött. HD ansåg att fullmaktshavaren hade behörighet att mer än två månader efter fullmaktsgivarens död instruera banken att göra betalningsöverföringar om mer än 600 000 kr. Betalningarna avsåg fakturor avseende dels cirka 125 000 kr för packning, transport och bortforsling av egendom från den avlidnes lägenhet, dels drygt 500 000 kr för skydd och säkerhetstjänster avseende värdefulla veteranbilar.

HD klargjorde i NJA 2020 s. 446 ”Fullmaktsgivarens död” att bestämmelsen i 21 § avtalslagen 1915 om särskilda omständigheter endast ska tillämpas i rena undantagsfall. HD uttalade (p. 17):

Det står klart genom uttalandena i förarbetena att särskilda omständigheter endast föreligger i rena undantagsfall. Det framgår vidare att undantagsregeln tar sikte på fall då förutsättningarna för fullmaktens brukande upphörde till följd av dödsfallet. Typiskt sett uppkommer här en skillnad mellan fullmakter i affärsförhållanden som ofta avser en viss typ av handlande över tid och fullmakter lämnade av en privatperson, som ofta avser ett avgränsat och preciserat uppdrag att vidta viss åtgärd, t.ex. ett inköp eller försäljning av en viss vara. Genom det i förarbetena valda exemplet, liksom genom de exempel som lämnas i litteraturen, tydliggörs att de rättshandlingar som avses typiskt sett är sådana som har ett starkt samband med fullmaktsgivarens person då denne levde och som förlorar sin mening i och med dödsfallet.

I NJA 2020 s. 446 ”Fullmaktsgivarens död” gav HD ett exempel på en undantagssituation, då alltså fullmaktshavaren saknar behörighet:

… fullmakten avsett inköp av byxor eller festkläder till fullmaktsgivaren eller inköp av charterresa för henne eller honom.

I NJA 2020 s. 446 ”Fullmaktsgivarens död” gav HD ett annat exempel på en undantagssituation, då alltså fullmaktshavaren saknar behörighet. HD:s exempel är emellertid vagt eftersom HD uttalade att fullmaktshavaren bör avhålla sig från rättshandlingen och inte uttryckligen angav att rättshandlingen inte skulle vara bindande i förhållande till tredje man:

Omständigheterna kan vara sådana att fullmaktshavaren bör avhålla sig från att företa en rättshandling som i och för sig faller inom fullmaktens gränser. Exempelvis kan fullmaktsgivaren, i det enda syftet att skaffa en för sina personliga förhållanden lämpad bostad, ha gett någon fullmakt att köpa bostaden. Om fullmaktsgivaren sedan avlider innan köpet ägt rum bör – liksom i andra undantagsfall där förutsättningarna för fullmaktens brukande inte längre är för handen – fullmakten genom fullmaktsgivarens dödsfall förlora sin giltighet.

Självklart bör en fullmaktshavare omedelbart upphöra att vidta åtgärder för den döda fullmaktsgivarens räkning om det inte är fråga om nödhandlingar, se www.avtalslagen2020.se4.5(5). Annars riskerar fullmaktshavaren skadeståndsskyldighet mot dödsboet enligt regler om uppdragsavtal, se t.ex. 18 kap. 8 § handelsbalken. Om tredje man känner till att fullmaktsgivaren är död, ska tredje man vara särskilt uppmärksam på risken för intressekonflikter i syfte att undvika att avtalet blir ogiltigt, se www.avtalslagen2020.se 4.7.

4.5(5) Nödhandlingar

Av 24 § avtalslagen 1915 följer att fullmaktshavaren kan vidta nödvändiga åtgärder efter konkursen för att skydda fullmaktsgivaren eller konkursboet.

Se K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2023, § 24.

Särskilt om oåterkalleliga fullmakter

Det förekommer att det i fullmakter anges att fullmakten inte kan återkallas. Fullmakter kan i och för sig alltid återkallas. Men en oåterkallelig fullmakt är ett avtalslöfte från fullmaktsgivaren att inte återkalla uppdraget till fullmaktshavaren. Avtalslöftet riktar sig till fullmaktshavaren och ett brott mot detta avtalslöfte är ett avtalsbrott. Om fullmaktsgivaren återkallar fullmakten i förhållande till tredje man, har fullmaktshavaren de rättigheter mot fullmaktsgivaren som följer av avtalsbrottet. Eventuellt kan en oåterkallelig fullmakt också utgöra en form av tredjemansavtal.

Rolf Dotevall uttalar om oåterkalleliga fullmakter (K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2023, § 12.11: ”Det bör också uppmärksammas, att fullmakten är ett rättsinstitut som tillkommit i fullmaktsgivarens intresse, vilket talar för att fullmakten är möjlig att återkalla. Likaså anses fullmaktsinstitutet vila på partsviljan och avtalsfrihetens princip, något som leder tanken i samma riktning … Realiteten bakom detta uttryckssätt kan vara att rättshandlingen, som ingåtts med hjälp av fullmakt, i själva verket är ett slags överlåtelse och även bör behandlas som en överlåtelse.”