4.6 Fullmakthavarens ansvar i förhållande till tredje man
(1) En fullmaktshavare som uppträder som behörig men överskrider sin behörighet är skadeståndsansvarig i förhållande till tredje man. Fullmaktshavaren är inte skadeståndsskyldig om tredje man vid tiden för fullmaktshavarens agerande kände till eller borde ha känt till att behörigheten överskreds.
(2) Fullmaktshavaren undgår skadeståndsskyldighet om fullmaktshavaren inte kände till att hen saknade behörighet, under förutsättning att fullmaktshavaren antingen med fog förlitat sig på ett förfalskat fullmaktsdokument eller inte borde ha haft kännedom om att behörigheten upphört på grund av fullmaktsgivarens död, förvaltarskap eller konkurs.
(3) Skadeståndet ska försätta tredje man i samma ekonomiska position som om fullmaktshavaren hade agerat med behörighet.
KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE
Senast uppdaterad 23 augusti 2023
Lagar: 25 § avtalslagen 1915, 18 kap. 2 § handelsbalken, 17 kap. 5 § föräldrabalken, lagen om framtidsfullmakt
Rättsfall: NJA 1923 s. 109, NJA 1928 s. 609, NJA 1956 s. 217, NJA 1963 s. 105
Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 3.2.12; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, kap. 6.18; R. Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013, kap. I.10; R. Dotevall, Om ond och god tro, 2022, kap. 3; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2023; H. Tiberg & Dotevall, Mellanmansrätt, 2010, kap. 4.7
Internationella instrument: UNIDROIT Principles Art. 2.2.6, PECL 3:204(2), DCFR II-6:107, Restatement of Nordic Contract Law § 3-5
Innehåll
4.6(1) Ansvaret för falsus procurator
Utomkontraktuellt ansvar
Det föreligger inget avtalsförhållande mellan fullmaktshavaren och tredje man. Deras relation är alltså utomkontraktuell. Utgångspunkten är därför att tredje man saknar rätt till anspråk mot fullmaktshavaren.
Undantagsvis kan fullmaktshavaren bli ansvarig mot tredje man när fullmaktshavaren helt eller delvis saknar behörighet. Detta följer av 25 § avtalslagen 1915 (ansvaret för falsus procurator). Motsvarande princip finns fastlagd i 18 kap. 2 § handelsbalken, 17 kap. 5 § föräldrabalken om anhörigbehörighet och i 21 § lagen om framtidsfullmakt. Reglerna om falsus procurator är i svensk rätt överensstämmande med UNIDROIT Principles, PECL och DCFR.
Ratio legis
Rörande tankegångarna bakom det stränga skadeståndsansvaret för fullmaktshavaren, se K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2023, § 25.
Ansvar för fullmaktshavaren på annan grund
Mellanmannen (fullmaktshavaren) kan också bli ansvarig på grund av culpa in contrahendo, men då endast för den skada som hade kunnat undvikas om mellanmannen inte agerat klandervärt. Se om detta www.avtalslagen2020.se kap. 3
Tredje mans goda tro. Vad borde tredje man känt till?
En förutsättning för att fullmaktshavaren ska bli ansvarig i förhållande till tredje man är att tredje man är i god tro, dvs. med fog förlitat sig på att fullmaktshavarens varit behörig.
Tredje mans goda tro är normalt sett obefogad om tredje man felaktigt drar slutsatsen att fullmaktshavaren är behörig. Om tredje man felaktigt har förlitat sig på vad fullmaktsgivaren har kommunicerat om fullmaktshavarens behörighet, bär tredje man alltså ansvar för sin egen felaktiga bedömning av fullmaktshavarens behörighet. A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 251 f., anser att undantaget för tredje mans onda tro bör "tolkas tämligen snävt".
Fullmaktshavarens uppgifter om sin egen behörighet
I praktiken aktualiseras fullmaktshavarens skadeståndsansvar mot tredje man endast när tredje man litar på fullmaktshavarens egna uttryckliga uppgifter om sin behörighet. Fullmaktshavaren har ett ansvar i förhållande till tredje man för att vad hen påstår om sin egen behörighet är korrekt. Det är fråga om ett sorts garantiansvar för fullmaktshavaren, vilket motiverar den stränga påföljden om skadestånd för tredje mans positiva kontraktsintresse (se nedan).
En tredje man som litar på fullmaktshavarens försäkringar om sin behörighet är ofta i god tro och har rätt till ersättning av fullmaktshavaren.
I de fall tredje man har uttryckt oro till fullmaktshavaren och ifrågasatt fullmaktshavarens behörighet och fullmaktshavaren lämnar en felaktig uppgift om sin behörighet, blir fullmaktshavaren antagligen skadeståndsskyldig. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 78; Hj. Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, 1954, s. 22 ff.
4.5(2) Fullmaktshavarens goda tro
Enligt huvudregeln är fullmaktshavaren ansvarig i förhållande till tredje man även om fullmaktshavaren själv trott sig vara behörig. Se K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2023, §25.4; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 2010 s. 75; Restatement of Nordic Contract Law, kommentaren till § 3-5.
Av 25 § andra stycket avtalslagen 1915 samt av kommentarer och förarbeten framkommer att fullmaktshavaren i undantagsfall kan undgå ansvar i förhållande till tredje man om fullmaktshavaren inte kände till att hen saknade behörighet. Som exempel anges att ett skriftligt fullmaktsdokument varit förfalskat eller att behörigheten upphört utan fullmaktshavarens vetskap på grund av att fullmaktsgivaren dött, försatts i konkurs eller fått förvaltare (se www.avtalslagen2020.se 4.5 om behörighetens upphörande). Motsvarande undantag återfinns inte i UNIDROIT Principles, PECL eller DCFR.
Bevisfråga
Fullmaktshavaren har bevisbördan för att hen handlat i enlighet med fullmakt. Se A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 251; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2023, § 25.2.
Förhållandet till arbetstagares begränsade skadeståndsansvar
Enligt 4 kap. 1 § och 3 kap. 1 § skadeståndslagen är arbetstagare fria från ansvar för skada som vållats genom försummelse i tjänsten och ansvaret ligger istället på arbetsgivaren (principalansvar). Avtalslagens regler om falsus procurator gäller oberoende av 4 kap. 1 § skadeståndslagen enligt skadeståndslagens förarbeten (Prop. 1972:5 s. 639). Se även A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, s. 252 f.; H. Tiberg & R. Dotevall, Mellanmansrätt, 1997, s. 80; R. Dotevall, Fullmakt och immateriella tjänster, 2013, kap. I.10 och III.5.
4.5(3) Skadeståndets storlek
Tanken är att fullmaktshavaren har garanterat sin behörighet och därför får tredje man rätt till ersättning motsvarande det positiva kontraktsintresset. Tredje man ska alltså försättas i samma ekonomiska läge som om fullmaktshavaren varit behörig och avtalsbundenhet uppkommit.
Skadeståndets storlek ska bestämmas hypotetiskt. Man ska alltså fråga sig vad som skulle ha hänt om avtal skulle ha slutits.
EXEMPEL: Fullmaktsgivaren går i konkurs strax efter det att den obehöriga fullmaktshavaren slutit ett (ogiltigt) avtal med tredje man. Fullmaktshavaren blir då skadeståndsskyldig endast för vad tredje man hypotetiskt skulle ha fått ut i konkursen om avtalet varit bindande. Se om exemplet K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2023, § 25.4; Restatement of Nordic Contract Law, kommentaren till § 3-5, s. 125.
I övrigt om beräkning av skadestånd, se www.avtalslagen2020.se 12.5.2.
Självinträde
Fullmaktshavaren har i princip inte rätt till självinträde utan tredje mans godkännande. A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz (Avtalsrätt I, 2016, s. 250 f.) samt K. Grönfors & R. Dotevall (Avtalslagen, 2023, § 25.3) anser dock att fullmaktshavaren skulle kunna begränsa sin skadeståndsskyldighet med hänvisning till att tredje man utan skäl vägrat att godta fullmaktshavaren som avtalspart. Detta följer av den allmänna avtalsrättsliga lojalitetsprincipen om skyldigheten att begränsa motpartens förlust. Se www.avtalslagen2020.se1.3.4 om lojalitetsprincipen.