KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 24 juli 2024

Lagar: 22, 27, 28, 30, 40, 41, 51, 57, 67 §§ köplagen, 10, 14, 22, 22a, 30, 31, 39, 41, 42 §§ konsumentköplagen, 31 § konsumenttjänstlagen, 4 kap. 12-19 §§, 7 kap 18-20 §§, 4 kap. 17-19 §§, 12 kap. 24 § och 14 kap. 7 § jordabalken, CISG Art. 45(1)(b), Art. 61(1)(b), Art. 61(2), Art. 74, art. 79; 43 § kommissionslagen, 34 § lagen om handelsagentur, 7 § andra stycket skuldebrevslagen, 16 § andra stycket paketreselagen, 7 kap. 2 § aktiekontolagen, 13 kap. 15 § sjölagen, 10 kap. 8 § handelsbalken. Det finns många lagar om skadestånd på grund av avtalsbrott och förteckningen är inte fullständig.

Rättsfall: NJA 1939 s. 347, NJA 1957 s. 621, NJA 1970 s. 122, NJA 1978 s. 618, NJA 1979 s. 85, NJA 1983 s. 617, NJA 1987 s. 710, NJA 1991 s. 217, NJA 1992 s. 243 ”Confecta”, NJA 1995 s. 274, NJA 1996 s. 564, NJA 1999 s. 197, NJA 2001 s. 309, NJA 2002 s. 477, NJA 2005 s. 443; NJA 2011 s. 454; NJA 2012 s. 725, NJA 2013 s. 271 (Skadorna på Läckebys arbeten); NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget), NJA 2016 s. 107, NJA 2017 s. 113 (Den övertagna överlåtelsebesiktningen), NJA 2018 s. 414 (Advokatens skadeståndsansvar), NJA 2019 s. 899 (Advokatens skatterådgivning), NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna). Det finns många rättsfall om skadestånd på grund av avtalsbrott och förteckningen är inte fullständig.

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, kap. 13.9; J. Adestam & N. Arvidsson, Avtalsbrott och skadestånd – skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2020 s. xxx; M.B. Andersen, Grundlæggende aftaleret, 2013, s. 21; M.B. Andersen & J. Lookofsky, Lærebog i obligationsret I, 2015, s. 261; B. Bengtsson, Allmänna principer om kontraktsansvar, Festskrift till Lars Gorton, 2007, s. 25; B. Bengtsson, Civilrätt och offentliga tjänster, SvJT 2012 s. 429, på s. 432 f.; B. Bengtsson, Avtal om naturvård, SvJT 2014 s. 256, på s. 261; B. Bengtsson, Om allmänna skadeståndsrättsliga principer, JT 2017–18 s. 265, på s. 267; B. Bengtsson m.fl, Allehanda om skadestånd i avtalsförhållanden, 2019, s. 21; H. Bruserud, Hardshipklausuler, 2010, s. 72 ff.; B. Flodgren, Civilrätten i ett framtidsperspektiv, i SvJT 100 år, 2016, s. 23, på s. 29; J. Gustafsson, Om culparegeln - särskilt inom kontraktsförhållanden, JT 2008-09 s. 17; V. Hagstrøm, Obligasjonsrett, 2011, kap. 19.4.5; J. Hellner & R. Hager & A.H. Persson, Speciell Avtalsrätt, 2 häftet, 2020, kap. 29; J. Herre ,Direkt och indirekt förlust – var står vi idag, SvJT 2019 s. 210; J. Herre, Köprättens divergerande innehåll, SvJT 100 år, 2016 s. 53, på s. 57 f.; J. Herre, Svensk förmögenhetsrätt, SvJT 2005 s. 549, kap 4.7.1.1; Johnny Herre i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005-2019, SvJT 2020 s. 821, kap. 4.5; A. Ingvarsson & M. Utterström, Tolkning av entreprenadavtal – det köprättsliga kontrollansvaret möter hindersbestämmelserna i AB 04, SvJT 2014 s. 20; K. Lilleholt, Kontraktsrett og obligasjonsrett, 2017, kap. 24; S. Lindskog, Betalning, 2014; S. Lindskog, Garantier och dokumentvillkor — kommentarer med anledning av en avhandling, JT 2014–15 s. 829 på s. 867; J. Munukka, 36 § avtalslagen som universalverktyg mot friskrivningar och ansvarsbegränsningar, JT 2017–18 s. 393; C. Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott, SvJT 2020 s. 589; Restatement of Nordic Contract Law § 8-16; K. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 540 ff. och s. 583; E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 99; B. Sandvik, Finns det en allmän avtalsrättslig princip om kontrollansvar? JT 2014-15 s. 369; L. Taxell, Skadestånd vid avtalsbrott, 1993, s. 133–139; L. Taxell, Köplagen några riktlinjer, 1991, s. 134–138; T. Wilhelmsson, Senmodern avtalsrätt, 2001, s. 247

Internationella instrument: UNIDROIT Principles of International Commercial Contracts Arts. 7.1.7 och 7.4.2, PECL 8:101, 8:108, 9:501 och 9:502, DCFR III.-3:104 och III.-3:701-713,

12.5(1)(1) Huvudregeln: Avtalsbrott är en skadeståndsgrund

Denna bestämmelse handlar om en situation där man kunnat konstatera att det föreligger ett avtalsbrott. Avtalsbrottet konstateras genom att fastställa avtalets innehåll (se www.avtalslagen2020.se kap. 5, särskilt 5.3). Rätten till skadestånd grundas på avtalsbrott.

I avtalsrätten gäller principen att löften ska hållas (pacta sunt servanda). Avtalsrätten grundas på idén att de parter som slutit ett avtal ska tillförsäkras det ekonomiska värdet av avtalslöftena, det positiva kontraktsintresset. En part ska kunna lita på löften och om någon bryter ett löfte (begår avtalsbrott) ska de ekonomiska förväntningar som löftet gett upphov till tillgodoses. Detta innebär att den part som bryter mot sitt avtalsåtagande genom påföljder ska försätta motparten i samma ekonomiska läge som om den avtalsbrytande parten agerat avtalsenligt. Rörande principen om avtalsbundenhet, se www.avtalslagen2020.se 1.3.2. Se rörande avtalsbrott och skadestånd UNIDROIT Principles Art 7.4.2; PECL 9:502; DCFR III.-3:701(1); J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2019, s. 261.

Skadestånd fyller ofta en kompletterande funktion när övriga påföljder (fullgörelse, prisavdrag, hävning) inte fullt ut tillgodoser det positiva kontraktsintresset. I vissa fall är skadestånd den enda påföljd som fungerar i praktiken, det är t.ex. ofta fallet när en rådgivare inte agerat fackmässigt eller när en part utan fog sagt upp ett avtal i förtid.

Skadeståndslagens relation till skadestånd i avtalsförhållanden är svårfångad och omdiskuterad. Jori Munukka formulerar sig slagkraftigt om detta (J. Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2020-21, s. 437, på s. 483): ”Som så ofta på senare tid påpekade HD envist att SkL finns i bakgrunden. Det är nu svårt att förstå hur detta faktum skulle kunna vara relevant här, när fråga är om obefogad uppsägning av avtal med i högsta grad indirekt ren förmögenhetsskada som följd (verksamhetsinriktningsförluster, jfr rörelseskada vid lokalhyresflytt). Möjligen hade flörten med den utomobligatoriska skadeståndsrätten en djupare mening men den har i så fall undgått mig. Alla vet att vi börjar med avtalet och avtalsnormer om det finns ett avtal, även om det skulle finnas ett skadeståndsanspråk. Som jag skulle vilja uppfatta saken är SkL och dess bakomliggande principer ett välkommet brandsegel när kontraktsrättens skadeståndsregler varit ofullständiga eller otillräckliga, men SkL utövar inte någon magnetism över kontraktsrättsliga skadeståndsnormer.”

Är vårdslöshet en förutsättning för skadeståndsansvar?

Avtalsbrottet (inte vårdslösheten) utgör skadeståndsansvarsgrunden. Skadeståndsansvaret är med andra ord oberoende av avtalsförpliktelsens karaktär. Avtalsförpliktelsernas innehåll bestäms med stöd av www.avtalslagen2020.se kap. 5. När en part inte uppfyller sin avtalsförpliktelse föreligger avtalsbrott, se www.avtalslagen2020.se 11.1, vilket utlöser skadeståndsskyldighet.

Johnny Herre är av annan uppfattning och anser att vårdslöshet är en förutsättning för skadeståndsansvar med undantag för garantiåtaganden och uppgiftslämnande, se J. Herre i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 968 och s. 974. Se även J. Adestam & N. Arvidsson, Avtalsbrott och skadestånd – skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2020 s. xxx. För en sammanställning av uttalanden i juridisk litteratur om skadestånd och vårdslöshet, se C. Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott, SvJT 2020 s. 589.

Det råder enighet i juridisk litteratur om att skadestånd är en tillgänglig påföljd om det föreligger vårdslöshet/culpa. Det råder också enighet om att skadestånd är en tillgänglig påföljd när det är fråga om avtalsbrott mot en garanti – eller som det ibland kallas, en särskild utfästelse. Den fråga som det råder oenighet om i litteraturen är om det föreligger rätt till skadestånd när ett avtalsbrott inte är vårdslöst och det inte föreligger en garanti.

Det är möjligt att 12.5.1 inte motsvarar innehållet i gällande rätt. Den teoretiska diskussion i juridisk doktrin om ansvarsgrunden har i praktiken begränsad betydelse, om någon. Jag (Christina Ramberg) har valt att presentera avtalsrätten på det för den praktisk verksamma juristen enklaste sättet. Se kritik mot mitt förhållningssätt, J. Adestam & N. Arvidsson, Avtalsbrott och skadestånd – skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2020 s. xxx.

I undantagsfall kan en avtalsbrytande part undgå skadeståndsansvar, se nedan under 12.5.1(2).

Det föreligger alltid skadeståndsskyldighet om avtalsbrottet är vårdslöst.

EXEMPEL: En teknisk konsult som är vårdslös/inte agerar fackmässigt är skadeståndsskyldig. När avtalsförpliktelsen utgör en omsorgsförpliktelse räcker det alltså att konstatera att det föreligger ett avtalsbrott för att slå fast att den avtalsbrytande parten är skadeståndsskyldig. Om detta är HD och juridisk doktrin enig.

Skadeståndsansvar föreligger även om avtalsbrottet inte är vårdslöst.

EXEMPEL: Vägran att infria ett borgensåtagande, obefogad hävning, förtida uppsägning, försenad betalning, garantibrist, fel vid köp och att en konsumententreprenörs arbete inte motsvarar konsumentens befogade förväntningar ger upphov till skadeståndsskyldighet.

I många fall har HD uttalat att det föreligger en rätt till skadestånd eftersom den avtalsbrytande parten varit vårdslös eller försumlig, t.ex. NJA 1987 s. 710, NJA 1995 s. 274, NJA 1996 s. 564, NJA 1999 s. 197, NJA 2012 s. 725 och NJA 2017 s. 113 (Den övertagna överlåtelsebesiktningen). I alla dessa avgöranden ansåg HD att avtalsbrottet var vårdslöst. Därför ställdes inte frågan om vad som gäller för ej vårdslösa avtalsbrott på sin spets.

I flera rättsfall har HD konstaterat att det inte föreligger avtalsbrott och då aktualiseras naturligtvis inget skadeståndsansvar, t.ex. NJA 1978 s. 618 angående förvaring, NJA 1979 s. 85 angående en researrangör, NJA 1983 s. 617 angående en travtränare och NJA 1996 s. 564 angående en hundägares avtalsbrott i förhållande till ett hundpensionat. HD:s uttalanden i dessa avgöranden om vad som gäller om förutsättningar för skadeståndsansvar är obiter dictum och ger inte vägledning om vad som gäller.

I andra fall är HD:s uttalanden svårtolkade. I NJA 2013 s. 271 (Skadorna på Läckebys arbeten) uttalade HD att

…rätt till skadestånd på grund av motpartens kontraktsbrott och liknande förutsätter oaktsamhet eller annan grund för ansvar på dennes sida.

Detta uttalande är kryptiskt framför allt på grund av att det inte framgår vad annan grund syftar på.

HD:s uttalande i NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna) är också svårtolkat:

Enligt allmänna kontraktsrättsliga principer gäller att en avtalsbrytande part är skadeståndsskyldig för skador till följd av ett avtalsbrott men att skadeståndsskyldighet i allmänhet förutsätter oaktsamhet, såvida det inte finns någon garanti eller annan särskild utfästelse eller annat följer av särskild lagstiftning.

HD inledde med att skriva att avtalsbrottet utgör skadeståndsansvarsgrunden men fortsatte med att skadestånd i allmänhet endast gäller om det är fråga om brott mot en garanti eller annan särskild utfästelse. Det är oklart om HD menade att skadeståndsansvar inte föreligger vid brott mot utfästelser som inte är särskilda (vad det nu är, se t.ex. NJA 2001 s. 309). Det är också oklart om HD menade att en särskild utfästelse är något annat än en garanti. Slutligen är det oklart vad HD menade med uttrycket i allmänhet. Menade HD att det finns fler avtalsbrott som medför skadeståndsansvar än brott mot särskilda utfästelser och vårdslösa avtalsbrott och, i så fall, vilka är de? Hursomhelst, HD:s svårtolkade uttalande är ett obiter dictum eftersom målet inte handlade om ett ej vårdslöst avtalsbrott (HD ansåg att avtalsbrottet var vårdslöst).

För skadestånd krävs inte att avtalsbrottet är uppenbart

I NJA 2005 s. 443 uttalade HD, efter att ha konstaterat att en konkursförvaltare gjort en felaktig juridisk bedömning beträffande en återvinningsfråga:

För att den rent juridiska bedömningen skall vara skadeståndsgrundande får också anses krävas att den inte endast framstår som felaktig utan uppenbart felaktig.

Det förefaller som om HD ansåg att avtalsbrott föreligger endast om konkursförvaltarens bedömning är uppenbart felaktig. Domen ger alltså inte stöd för att endast uppenbara avtalsbrott är skadeståndsgrundande.

12.5.1(2) Undantag från skadeståndsskyldighet

Det finns en begränsad möjlighet för en avtalsbrytande part att undgå skadeståndspåföljden. Detta avgörs med stöd av en analys som ligger nära 36 § avtalslagen 1915 med inspiration från lagregler om force majeure och kontrollansvar, soft law-regler om hardship samt förutsättningsläran. Rättsläget är dock osäkert och det saknas en fast etablerad analysmodell.

Det finns inget avgörande från HD där en avtalsbrytande avtalspart undgått skadeståndspåföljden. Därför finns ingen ratio decidendi-vägledning från HD om vad som gäller om möjligheten för en avtalsbrytande part att slippa skadeståndspåföljden enligt oskrivna allmänna avtalsrättsliga regler.

En part som orsakat avtalsbrott vårdslöst kan inte undgå skadeståndspåföljden. När avtalsförpliktelsen är strikt, dvs. när det föreligger en garanti eller ett resultatansvar, kan en avtalsbrytande part undgå skadeståndspåföljden under vissa förutsättningar.

HD har tecknat en delvis motstridig och svårfångad bild av vilka förutsättningarna är för att undgå skadestånd vid avtalsbrott, vilket i hög grad beror på att HD:s uttalanden ofta rör situationer där avtalsbrottet per automatik är vårdslöst t.ex. rådgivning, förmedling och förvaring. Om rådet, förmedlingen eller förvaringen inte skett med omsorg (inte är fackmässig) har saknats möjlighet att undgå skadestånd eftersom bristande omsorg är synonymt med vårdslöshet. Se NJA 1987 s. 710, NJA 1995 s. 274, NJA 1996 s. 564, NJA 1999 s. 197 och NJA 2017 s. 113 som alla rörde avtalsbrott som innebar att en tjänst inte utförts fackmässigt. I sådana fall ställs frågan om när den avtalsbrytande parten kan undgå skadeståndspåföljden inte på sin spets. HD:s uttalanden i dessa mål om möjligheter att undgå eller inte undgå skadeståndspåföljden saknar i princip prejudikatvärde, vilket bland annat beror på att parterna i dessa mål saknat anledning att fördjupa sin argumentation rörande undantag från skadeståndspåföljden.

I vissa fall har HD förklarat att den avtalsbrytande parten kan undgå skadeståndspåföljden om avtalsbrottet orsakats av force majeure, vilket är ett snävare begrepp än kontrollansvar. I NJA 1991 s. 217 uttalade HD:

När dröjsmål med penningprestation föranleder skadeståndsansvar inträder ansvaret normalt oberoende av vållande på gäldenärens sida med de begränsningar som kan följa av force majeure.

Detta uttalande gjordes 1991 när köplagen med kontrollansvarsregeln var endast ett år gammal och andra lagar med kontrollansvarsregeln ännu inte införts. Därför är uttalandet sannolikt överspelat av den följande rättsutvecklingen. Dessutom gjordes inte gällande att det förelåg en force majeure-situation eller att avtalsbrottet orsakades av en händelse utanför den avtalsbrytande partens kontroll.

I NJA 2017 s. 113 (Den övertagna överlåtelsebesiktningen) uttalade HD att kontrollansvarsregeln i konsumentskyddande lagar inte ger uttryck för en princip. Frågan om den avtalsbrytande parten kunde undgå skadeståndspåföljden med hänvisning till kontrollansvaret ställdes emellertid inte på sin spets i NJA 2017 s. 113 eftersom den avtalsbrytande parten utvisat bristande omsorg och ansvaret då ligger inom kontroll. HD tog följaktligen inte ställning till om möjligheten att undgå skadeståndspåföljden följer av force majeure, kontrollansvar eller något annat. HD:s uttalande obiter dictum om kontrollansvaret utanför lagreglerat område var inte föremål för diskussion av parterna i målet och har därför begränsat prejudikatvärde.

Mot bakgrund av att lagbestämmelser om undantag för skadeståndspåföljden har varierat innehåll, är det olämpligt att göra analogier eller motsatsslut till lagbestämmelser. Se för en redogörelse av olika lagar om möjligheter att undgå skadeståndspåföljden, C. Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott, SvJT 2020 s. 589, kapitel 5.

För en sammanställning av oenigheter i juridisk litteratur om möjligheterna att undgå skadeståndsansvar vid avtalsbrott, se C. Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott, SvJT 2020 s. 589, kapitel 4.

Praktiska exempel på tillämpning av regeln om undantag från skadeståndsskyldighet vid avtalsbrott

Bristande garanti

En borgensman har i avtal med en leverantör lämnat en garanti att en beställare kommer att betala 1 Mkr till en leverantör som gett beställaren kredit. Beställaren går i konkurs utan att betala och borgensmannen betalar inte till leverantören, vilket är ett avtalsbrott. Leverantören har rätt till fullgörelse, vilket innebär att borgensmannen måste betala 1 Mkr. Enligt räntelagen har leverantören dessutom rätt till dröjsmålsränta (ett sorts normerat skadestånd). Enligt oskriven avtalsrätt har leverantören också rätt till skadestånd (se NJA 1991 s. 217) för den skada som uppkommit genom att leverantören gått miste om ett fördelaktigt avtal på grund av bristande likviditet. Kan borgensmannen undgå skadeståndspåföljden?

För att bedöma det måste vi förstå varför borgensmannen inte betalade i tid. Låt oss anta att borgensmannen inte betalade på grund av att borgensmannens bank nekat att överföra pengar med hänvisning till lagen om penningtvätt, låt oss vidare anta att borgensmannen inte ägnade sig åt penningtvätt, låt oss också anta att lagar om bankens skyldighet att hindra utbetalningar skärpts i tiden efter borgensavtalets ingående.

Borgensmannens avtalsbrott är i så fall orsakat av en händelse utanför borgensmannens kontroll, som borgensmannen inte skäligen borde ha beaktat vid avtalets ingående och inte heller kunde ha undvikit eller övervunnit följderna av. Slutligen innebär borgensåtagandet inte att borgensmannen tagit på sig risken för skärpningar i lagen mot penningtvätt. I detta exempel skulle alltså borgensmannen undgå skadeståndspåföljden – men naturligtvis inte undgå påföljderna att fullgöra avtalet (betala 1 Mkr) och att betala dröjsmålsränta.

Bristande hållbarhetsgaranti

En teknisk konsult har garanterat sin uppdragsgivare att en teknisk lösning kommer att medföra en viss kapacitet. Det visar sig att garantin inte håller. Konsulten har begått avtalsbrott och är skadeståndsskyldig. För att bedöma om konsulten kan undgå skadestånd måste vi förstå varför garantin brister.

Om garantibristen beror på att konsultens underleverantör lämnat felaktiga uppgifter till konsulten så ligger orsaken inom konsultens kontroll (man ansvarar för sina egna kontraktsmedhjälpare) och konsulten kan inte undgå skadeståndspåföljden.

Outsourcing

Ett IT-företag har i avtal med en uppdragsgivare åtagit sig att driva en verksamhet med bemanning av tolv namngivna individer i Ukraina. På grund av ukrainska myndighetsbeslut till följd av en epidemi är dessa tolv individer förhindrade att utföra uppdraget. Att IT-företaget inte tillhandahåller de tolv namngivna individerna utgör avtalsbrott. Uppdragsgivaren kan kräva att IT-företaget ”avhjälper” avtalsbrottet (fullgörelse) med likvärdiga personer som inte omfattas av det ukrainska myndighetsbeslutet. Uppdragsgivaren har också rätt till skadestånd för de kostnader som uppkommit under den period som verksamheten varit obemannad. Kan IT-företaget undgå skadeståndspåföljden?

IT-företagets avtalsbrott beror på epidemin, vilket är en omständighet som ligger utanför IT-företagets kontroll. Man kan knappast kräva av IT-företaget att det borde ha räknat med risken för sådana myndighetsbeslut och kunnat förebygga följderna av dem. Bemanningsavtalet innebär inte att IT-företaget tagit på sig risken för epidemier och åtföljande myndighetsbeslut. Därför är det troligt att IT-företaget undgår skadeståndspåföljden.

Försenad överföring av pengar

I NJA 1991 s. 217 hade en bank begått avtalsbrott genom dröjsmål med att betala ut pengar till en låntagare i enlighet med bankens lånelöfte. Frågan var om låntagaren kunde få skadestånd i tillägg till dröjsmålsränta. HD ansåg att bankens avtalsbrott var skadeståndsgrundande. Anledningen till bankens försening var brister i bankens interna rutiner. Anledningen till bankens avtalsbrott (den försenade överföringen) låg alltså inom bankens kontroll och en tillämpning av den i avsnitt 3 förslagna analysmodellen innebär att banken inte kan undgå skadeståndspåföljden, i likhet med vad som gällde i HD-fallet.

Finns alternativa scenarier till NJA 1991 s. 217 där banken skulle ha kunnat slippa skadeståndspåföljden? Ja, om t.ex. överföringen försenats på grund av ett terroristangrepp mot elförsörjningen i Sverige. I så fall skulle bankens avtalsbrott ha hindrats av en omständighet som legat utanför bankens kontroll och som man inte kan begära att banken borde ha räknat med eller undvikit följderna av. Banken avtalsåtagande innebär inte heller att banken har tagit på sig risken för ett terrorangrepp. I en sådan situation skulle banken undgå skadeståndspåföljden.

Obefogad hävning

NJA 2020 s. 115 (De försvunna korna) handlar om rättsföljden av obefogad hävning. Ett försäkringsbolag sa upp ett försäkringsavtal utan grund. En obefogad hävning utgör avtalsbrott. Försäkringsbolagets obefogade hävning utgör ett avtalsbrott och är därför skadeståndsgrundande. Frågan är nu om försäkringsbolaget kan undgå skadeståndsansvaret. Det ligger inom försäkringsbolagets kontroll att utreda om försäkringstagaren gjort sig skyldig till hävningsgrundande avtalsbrott. Risken för att en hävning är obefogad ligger på den hävande parten (se www.avtalslagen2020.se 12.3.6). Därför kan försäkringsbolaget inte undgå skadeståndspåföljden.

Privatborgen

Boris har genom avtal med Jamal gått i borgen för sin dotter Gärdis skuld till Jamal. Gärdis betalar inte. När Jamal kräver Boris på betalning så nekar han utan grund att betala Gärdis skuld, vilket leder till att Jamal på grund av likviditetsbrist går miste om en fördelaktig affär. Boris har begått avtalsbrott och är, förutom skyldigheten att fullgöra sitt borgensåtagande, skyldig att betala dröjsmålsränta och skadestånd (NJA 1991 s. 172). I samband med att Jamal och Boris slöt borgensavtalet, påtalade Jamal att syftet med borgensåtagandet var att säkerställa att han skulle ha likvida medel tillgängliga när Gärdis skuld förföll till betalning eftersom Jamal då skulle ingå ett fördelaktigt annat avtal.

Frågan är om Boris kan undgå skadeståndspåföljden. Anledningen till att Boris inte betalade till Jamal är att hans bankkonton spärrades interimistiskt i samband med ett oväntat anspråk på skatt, som senare visade sig vara ogrundat. Eftersom Boris ansvarar för sina kontraktsmedhjälpare (banken) har Boris gjort sig skyldig till avtalsbrott (dröjsmål med betalningen) och är i och för sig skadeståndsskyldig. Spärrningen av bankkontot har inte legat inom Boris kontroll och inte heller inom bankens – Boris kontraktsmedhjälpares – kontroll. Det är klart av omständigheterna att Boris inte borde ha räknat med risken för spärrningen vid tiden när han ingick borgensavtalet och att han inte haft möjlighet att undvika eller övervinna konsekvenserna av spärrningen. Slutligen innebär borgensåtagandet inte att Boris tagit på sig risken för att hans bankkonton skulle bli spärrade (det kan kanske finnas anledning att ha en generös inställning till privatpersoner som begår avtalsbrott). Därför undgår Boris skadeståndspåföljden (och behöver alltså endast betala skulden till Jamal med dröjsmålsränta).

12.5.1(3) Skadestånd i relation till andra påföljder

För att en part som drabbats av ett avtalsbrott ska kunna försättas i samma ekonomiska läge som om avtalet hade uppfyllts avtalsenligt (det positiva kontraktsintresset) kan det vara nödvändigt att parten får ekonomisk kompensation av den avtalsbrytande parten. Det kan ske i form av skadestånd. Ofta kombineras skadestånd med andra påföljder; en part som drabbas av ett avtalsbrott kan begära prisavdrag och skadestånd, eller häva och kräva skadestånd, eller kräva fullgörelse och skadestånd. Se CISG Art. 45.(2) och Art. 61(2).

EXEMPEL: En entreprenör som byggt en vägg på fel ställe kan tvingas att avhjälpa felet, dvs. att riva den felaktiga väggen och uppföra en ny vägg på det avtalade stället. Entreprenören kan dessutom bli skadeståndsskyldig om felet medfört att beställaren haft kostnader för att den inte kunnat flytta in i byggnaden som planerat. Om parterna inte i avtalet reglerat i vilken utsträckning entreprenören är skyldig att avhjälpa respektive utge skadeståndsersättning, ska beställaren enligt principen om det positiva kontraktsintresset inte lida någon ekonomisk skada på grund av entreprenörens avtalsbrott.

EXEMPEL: En konsult har lämnat ett vårdslöst råd (avtalsbrott) som har orsakat uppdragsgivaren skada. Uppdragsgivaren har rätt till skadestånd.

EXEMPEL: En bank tillhandahåller inte pengar enligt ett kreditlöfte. Kredittagaren kan kräva att få pengarna (fullgörelse) samt dröjsmålsränta (en form av normerat skadestånd) och skadestånd (NJA 1991 s. 271).