KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast ändrad 23 augusti 2023

Lagar: -

Rättsfall: NJA 1924 s. 372, NJA 1981 s. 269, NJA 1985 s. 178. I NJA 1993 s. 319, NJA 1996 s. 410, NJA 1997 s. 5, 1989 s. 614, NJA 1999 s. 575

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 9.6; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016; C.J. Arnholm, Privatrett I, 1964, s. 247 ff.; C.J. Arnholm, Tre utsnitt av den almindelige privatrett, 1975, s. 20; J. Hellner & R. Hager & A. H. Persson, 2:a häftet, 2020, kap. 16.2.3; K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2023; J. Kleineman, Förutsättningsläran tre steg tillbaka? JT 1996–97 s. 438; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2020, kap. 11.5; B. Lehrberg, Förutsättningsläran – en rättsregel i modern svensk rätt, SvJT 1990 s. 187; Vahlén, Bör förutsättningsläran avskaffas? TfR 1953 s. 394,

Internationella instrument: Restatement of Nordic Contract Law § 4-6, kommentaren (s. 150).

Vad är en princip? Hur kan den användas praktiskt?

Vad som utgör en rättsprincip och funktionerna med rättsprinciper är omtvistat. Jag kommer inte att hänvisa till den omfattande litteraturen rörande dessa frågor (se vidare allmän rättslära, rättsfilosofi).

Syftet med att ange principer på www.avtalslagen2020.se 1.3.1–1.3.9 är endast att peka på viktiga generella intressen som ligger till grund för specifika rättsregler. Principerna utgör inte självständiga rättsregler. Agerande som strider mot dem medför inte med automatik rättsliga konsekvenser. För att uppnå en rättsföljd krävs stöd i en rättsregel och det räcker alltså inte med stöd i en princip.

I NJA 2019 s. 23 ”Den betalande sambon” uttalade HD (med avseende på principen om obehörig vinst):

Obehörig vinst kan användas i olika betydelser. Det kan vara fråga om obehörig vinst som en övergripande princip (metanorm) som ligger bakom och kan förklara olika regler i rättssystemet och som kan påverka rättstillämpningen på olika sätt, t.ex. som en faktor av betydelse när regler ska tolkas. Uttrycket obehörig vinst kan emellertid också referera till en självständig rättsregel.

Principer kan praktisk användas som kraftfulla argumentationsverktyg. Eftersom principerna förklarar bakgrunden till rättsregler (ratio legis) kan hänvisningar till principerna ge vägledning om hur en rättsregel ska tillämpas i en viss situation där kanske de intressen som principen ger uttryck för är aktuella.

Ofta står olika principer mot varandra och hur de bäst ska avvägas kommer till uttryck i specifika rättsregler. Om en motpart argumenterar med stöd av en viss princip, finns ofta möjlighet att motargumentera med stöd av en annan princip.

Förutsättningsläran

Grundtanken i förutsättningsläran är att avtal inte alltid behöver hållas. A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz påpekar att förutsättningsläran inte är enhetlig och att olika förutsättningsläror utvecklats (Avtalsrätt I, 2016, s. 310 f.).

Förutsättningsläran kommer till uttryck i 33 § avtalslagen 1915 om förfaranden i strid mot tro och heder, 32 § avtalslagen 1915 om misstag, 17 § köplagen om att en vara ska motsvara köparens befogade förutsättningar samt 36 § avtalslagen 1915 som bland annat handlar om avtal som är oskäliga på grund av ändrade förhållanden.

I juridisk litteratur är det omstritt om förutsättningsläran endast är en princip eller om den dessutom är en oskriven självständig rättsregel. A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, pekar på att förutsättningslärans klassificering i avtalsrätten är oklar (s. 313) men anser att den fortfarande har en funktion att fylla (s. 333). U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 2018, s. 166 f., förefaller anse att förutsättningsläran fortfarande spelar en viss självständig roll. R. Dotevall anser att den ”spelar en mycket begränsad roll” och att det knappast längre finns något utrymme för förutsättningsläran vid sidan av 36 § avtalslagens vidsträckta tillämpningsområde (K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen en kommentar, 2023, § 33.8, § 36.11, § 36.22 och § 36.33). B. Lehrberg har de lege ferenda förordat att förutsättningsläran i stor utsträckning bör styra det juridiska tänkandet och på detta sätt utgöra ett viktigt komplement inte bara till avtalslagens ogiltighetsregler utan också vid avtalstolkning och tillämpning av sådana etablerade och preciserade regler i lagstiftning och rättspraxis som ger en parts befogade förutsättningar rättslig relevans (Förutsättningsläran – en rättsregel i modern svensk rätt, SvJT 1990 s. 187).

På www.avtalslagen2020.se behandlas förutsättningsläran som en princip och inte som en självständig rättsregel. Det beror på att den saknar praktisk betydelse som självständig rättsregel eftersom den helt täcks av specifika rättsregler, främst om oskäliga avtal (36 § avtalslagen 1915, se www.avtalslagen2020.se kap. 6) och oskrivna rättsregler om fastställande av avtals innehåll, se www.avtalslagen2020.se kap. 5. Möjligheten att i praktiken nå framgång med åberopande av förutsättningsläran när en part inte lyckats komma i mål med tillämpning av regler om fastställande av avtalets innehåll eller med tillämpning av regler om oskälighet, är obefintlig. Det går inte att konstruera ett enda exempel där förutsättningsläran fyller en självständig funktion vid sidan av 36 § avtalslagen och reglerna om fastställande av avtals innehåll.

EXEMPEL: Ida vill sälja sin bostadsrätt eftersom grannfamiljens tonårsbarn ofta har vilda fester som leder till störd nattsömn. Ida säljer bostadsrätten till Jamal, en 60-årig sjukpensionär. I samband med avtalsförhandlingarna talar Jamal om för Ida att han på grund av sina hälsoproblem är beroende av en lugn miljö. När Jamal efter köpet men innan tillträdet får reda på problemet med tonåringarnas vilda fester, vill han att avtalet ska förklaras ogiltigt enligt förutsättningsläran. Jamal kan i det här fallet sannolikt också vinna framgång om han åberopar att hans avtal med Ida har ett underförstått avtalsvillkor av innebörd att bostaden ska vara lugn. Jamal kan sannolikt också vinna framgång med att övertyga en domstol om att avtalet om köp av bostadsrätt ska lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen 1915 eftersom det vore oskäligt om köpet bestod mot bakgrund av att Ida i samband med avtalets ingående inte upplyste Jamal om problemen med grannarna.

I praktiken är det svårt för en part att vinna framgång med ett påstående i efterhand att parten haft en förutsättning om den inte omtalats uttryckligen i samband med avtalandet. Vanligtvis har den part som påstår sig ha haft en förutsättning inte tänkt alls på saken vid tiden för avtalets ingående. Det rör sig då inte om förutsättningar utan om en ny situation. Eller, som norrmannen Carl Jacob Arnholm har uttryckt det; det är i själva verket inte fråga om förutsättningar utan om ”bakutsättningar”. (C.J. Arnholm, Privatrett I, 1964, s. 247 ff.; C.J. Arnholm, Tre utsnitt av den almindelige privatrett, 1975, s. 20.)

Se redogörelsen för förutsättningsläran av J. Hellner & R. Hager & A. H. Persson, 2:a häftet, 2020, kap. 16.2.3, samt för tillämpning av förutsättningsläran efter tillkomsten av 36 § avtalslagen, NJA 1981 s. 269och NJA 1985 s. 178. I NJA 1993 s. 319 ansåg HD att det inte förelåg hinder att ogiltigförklara ett köp när köparen medgett säljarnas talan att köpet skulle ogiltigförklaras på grund av parternas gemensamma oriktiga förutsättning beträffande skattekonsekvenserna av köpet. Prejudikatvärdet av rättsfallet är inte stort, dels eftersom HD hänvisade till ”denna speciella situation”, dels på grund av köparens medgivande.

Utgångspunkten är att vardera parten bär risken för sina egna felaktiga förutsättningar. Det räcker alltså inte att det förelegat en väsentlig förutsättning som varit synbar för motparten. För att förutsättningsläran ska vara relevant krävs att det finns goda skäl att kasta över risken på motparten (den s.k. relevansbedömningen), se härom www.avtalslagen2020.se 6.3 om ändrade förhållanden.

EXEMPEL: I NJA 1997 s. 5 prövades förutsättningslärans tillämplighet. En kvinna hade köpt en bostadsrätt av en nybildad bostadsrättsförening. På grund av dåliga konjunkturer visade det sig att ca 90 procent av lägenheterna i föreningen inte kunde säljas. Bostadsrättsföreningen hyrde istället ut lägenheterna som vanliga hyreslägenheter. Kvinnan hävdade att hennes köp skulle förklaras ogiltigt enligt förutsättningsläran eftersom det varit en väsentlig förutsättning för henne att bo i ett bostadsrättsområde och inte i ett hyreshusområde. Till saken hör att kvinnan åberopade avtalstolkning och 36 § avtalslagen utan framgång. HD ansåg att förutsättningen var väsentlig och synbar för motparten/bostadsrättsföreningen. Vid relevansbedömningen kom HD fram till att det inte förelåg skäl att övervältra risken för den bristande förutsättningen på bostadsrättsföreningen. Rättsfallet är kommenterat av J. Hellner, Förutsättningsläran 1997, JT 1997–98 s. 201. I NJA 1999 s. 575 avvisade HD en tillämpning av förutsättningsläran med hänvisning till att det inte förelåg några skäl att lägga risken på motparten för att förutsättningen slagit fel.

I NJA 1981 s. 269 hade en kommun träffat ett förlikningsavtal med en jordbruksarrendator om att arrendatorn skulle avstå från sin rätt till förlängning av arrendeavtalet. Både kommunen och arrendatorn utgick från att marken inom en snar framtid skulle användas för bebyggelse, vilket skulle medföra att arrendatorn måste lämna arrendet. Det visade sig senare att marken aldrig blev bebyggd och att kommunen arrenderade ut marken till en annan person. Arrendatorn ansåg att förlikningsavtalet var ogiltigt. HD konstaterade att arrendatorn haft en väsentlig förutsättning att han inom en kort tid skulle vara tvungen att lämna arrendestället samt att kommunen insåg denna förutsättning. HD tog vidare fasta på att kommunen vid förhandlingarna informerade arrendatorn om den planerade markanvändningen och hade särskilda möjligheter att överblicka den framtida markanvändningen. Därför menade HD att det fanns sannolika skäl för att förlikningsavtalet inte var bindande (det var fråga om ett resningsärende och därför återförvisades målet till tingsrätten för prövning). HD hänvisade inte till förutsättningsläran men använde uttryck som anknyter till förutsättningsläran. Arrendatorn hade sannolikt kunnat vinna framgång också om han hade utformat sin talan på så sätt att det förelåg ett underförstått avtalsvillkor om att förlikningsavtalet endast skulle gälla om kommunen genomförde den avsedda ändrade markanvändningen eller om han grundat sin talan på 36 § avtalslagen.

Det finns visst stöd för att förutsättningsläran är en oskriven självständig rättsregel – och alltså inte endast en metanorm. I svensk rättspraxis tillämpades förutsättningsläran tämligen ofta från 1900 fram till ca 1950. Därefter har HD föredragit metoden att antingen beakta förutsättningen vid fastställande av avtalets innehåll eller tillämpa 36 § avtalslagen. I NJA 1996 s. 410 avvisade HD en tillämpning av förutsättningsläran och fastställde i stället avtalets innehåll. HD uttalade:

... giltighet av ett avtal enligt reglerna i en allmän förutsättningslära kommer i fråga först om för en bedömning relevanta villkor, uttryckliga eller tolkningsvis fastställda, särskilda regler beträffande avtalstypen eller i övrigt tillämpliga lagbestämmelser saknas. Förutsättningsläran kan med andra ord ses som ett komplement till främst avtalstolkning och ogiltighetsgrunderna i avtalslagen.

Rättsfallet är kommenterat av J. Kleineman, Förutsättningsläran tre steg tillbaka? JT 1996–97 s. 438. Det var av betydelse i konkursrättsligt hänseende om avtalet var ogiltigt enligt förutsättningsläran eller kunde hävas på grund av avtalsbrott.