KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 24 juli 2024

Lagar: avtalslagen 1915 6 § andra stycket, CISG Art. 8 och 9

Rättsfall: NJA 1997 s. 382, NJA 1999 s. 35, NJA 2012 s. 3, NJA 2012 s. 597, NJA 2014 s. 960, NJA 2015 s. 741 ”Partneravtalet”, NJA 2019 s. 171 ”Belgor”, NJA 2021 s. 597 ”Mätarställningen”, HD:s dom 18 juli 2024 T 5438-23 ”Hökerums lånefordran”

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 7.3; A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010; L.L. Andersen & P.B. Madsen, Aftaler og mellemmaend, Köpenhamn, 2022, kap. 9; B. Bengtsson, Försäkringsavtalsrätt, 2019, Del 1 kap. 4; V. Boström, Tolkning av testamente, 2003; P. Fohlin, Avtalstolkning, 1989; J. Giertsen, Avtaler, 2014 Del III; K. Grönfors, Tolkning av fraktavtal, 1989; M. Hedwall, Tolkning av kommersiella avtal, 2004; J. Herre Svensk rättspraxis: Förmögenhetsrätt 1978-2004, SvJT 2005, s. 611 ff.; J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821; L. Heuman, Fördjupning och vidsyn – En avtalsrättslig studie av några kreativitetsinstrument och argumentationsformer, JT 2002-03 s. 522; K. Huser, Avtaletolkning, Oslo, 1983; A.P. Högberg, Tolkningsstiler ved fortolkning av skriftlige kontrakter, Oslo, 2005; B. Lehrberg, Avtalstolkning, 2020, kap. 2.1 och 2.3; J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning, 2008; J. Samuelsson, Tolkningslärans gåta, 2011; L. Vahlén Avtal och tolkning; G. Woxholth, Avtalerett, 2021 Del IV (ej komplett förteckning)

Internationella instrument: UNIDROIT Principles kap. 4 och 5, PECL kap. 5 och 6, DCFR II.-8:101–9:109, Restatement of Nordic Contract Law § 5-1

Inledning

Avtalslagen 1915 behandlar inte hur man ska gå tillväga för att fastställa parternas rättigheter och skyldigheter, med undantag för 36 § avtalslagen. I svensk rätt finns endast två bestämmelser om fastställande av avtals innehåll (CISG Art. 8 och 9). Mot bakgrund av CISGs begränsade tillämpningsområde och bestämmelsernas ofullständighet är de inte till stor hjälp.

I svensk rätt följer metoden för fastställande av avtals innehåll av en rad rättsfall från HD som sammantagna ger viss vägledning (om än svårtillgänglig). I doktrin finns mycket skrivet om hur avtalets innehåll ska fastställas (se ovan). I UNIDROIT Principles kap. 4, 5 och 6, PECL kap. 5 och 6 samt DCFR II.-8:101–9:109 finns riktlinjer för att fastställa avtals innehåll. Principerna sammanfaller i hög grad med de metoder som HD utvecklat under de senaste 20 åren. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 7.1.

5.1(1) Den gemensamma partsavsikten

Eftersom parterna själva har möjlighet att komma överens om avtalsvillkoren är det självklart att deras gemensamma partsavsikt ska läggas till grund för att fastställa avtalsinnehållet. Denna regel gäller i de flesta rättssystem.

Betoning ligger på ordet gemensam partsavsikt. Det är alltså en partsavsikt, parterna ska ha sammapartsavsikt. När en tvist uppkommer, gör parterna ofta gällande att de har olika partsavsikter. Då fungerar inte regeln om att avtalets innehåll ska fastställas i enlighet med den gemensamma partsavsikten.

S.O. Johansson uttalar (i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 866): ”Under den här perioden [2005-2019] har det inte i något rättsfall förekommit att domstolen kunnat konstatera en gemensam partsvilja.” Se även J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 7.3.

Anledningen till att parterna gör gällande olika partsavsikter är ofta att de vid avtalets ingående inte tänkte på det förhållande som de nu är oeniga om. En annan anledning kan vara att de uppfattade innebörden i uttryck olika.

Vems avsikt?

Den gemensamma partsavsikten syftar på avsikten hos de avtalande parterna. Detta är medför svårigheter när de avtalande parterna är juridiska personer: Vilka fysiska personers avsikter ska då tillräknas den juridiska personen? Se om detta www.avtalslagen2020.se kap. 4, särskilt 4.2(5) om tillräknande.

Bevisproblem

Ibland – men det är ovanligt – ljuger en av parterna och påstår felaktigt att hen hade en annan avsikt vid avtalets ingående. Om motparten lyckas bevisa att parten ljuger och hade en annan avsikt än den hen nu gör gällande, ska avtalets innehåll fastställas i enlighet med den sanningsenliga gemensamma partsavsikten. Det är i praktiken svårt att förebringa sådan övertygande bevisning.

Falsa demonstratio non nocet

Regeln om den gemensamma partsavsikten gäller till och med när parterna i ett skriftligt avtal eller på annat sätt gett uttryck för en uppfattning som strider mot vad de gemensamt åsyftat. Den gemensamma viljan har företräde framför den gemensamma viljeförklaringen (se www.avtalslagen2020.se 1.3.5 om vilje-, tillits- och förklaringsprinciperna). Det innebär att den gemensamma partsavsikten läggs till grund i stället för det objektiva förklaringsinnehållet (lat. falsa demonstratio non nocet).

EXEMPEL: Parterna har använt det tekniska uttrycket CIF Incoterms 2020 i den gemensamma felaktiga tron att det innebär detsamma som "fritt" i 7 § köplagen. I så fall har avtalet ett innehåll som motsvarar 7 § köplagen.

EXEMPEL: Parterna har medvetet åsyftat något annat än vad de gett uttryck för i ett kontrakt. I så fall föreligger ett skenavtal. Se www.avtalslagen2020.se 8.

5.1(2) Fingerad gemensam partsavsikt

5.1(2) tar sikte på att det i praktiken är svårt att fastställa den gemensamma partsavsikten. Man måste fastställa en gemensam partsavsikt i ett läge där parterna hävdar att de har olika partsavsikter i den omtvistade frågan. Ofta är det omöjligt att i efterhand fastställa vad parternas gemensamma partsavsikt varit, särskilt eftersom det ofta aldrig förelegat en gemensam partsavsikt. Sökandet efter den gemensamma partsavsikten blir ofta en juridisk fiktion som inte svarar mot verkligheten. I stället för att försöka fastställa vad parterna subjektivt (och gemensamt) avsett, är det lämpligare att fastställa avtalets innehåll med hjälp av objektivt konstaterbara fakta.

HD anmärkte i NJA 2012 s. 3 att det inte förelåg någon gemensam partsavsikt och fortsatte därefter med en analys fristående från den gemensamma partsavsikten. Se även NJA 1999 s. 35, NJA 2012 s. 597.

I NJA 2021 s. 597 ”Mätarställningen” uttalade HD:

I en tvist om tolkningen av ett avtal ska domstolen som utgångspunkt försöka klarlägga vad parterna gemensamt avsett med avtalet. Det går emellertid inte alltid att fastställa en gemensam partsavsikt. När individuella förhållanden inte kan fastställas eller ge ledning får tolkningen bygga på objektiva grunder.

I NJA 2015 s. 741 ”Partneravtalet” uttalade HD:

Vidare kan avtalet och avtalssituationen vara av sådant slag att det knappast är relevant att försöka fastställa en gemensam partsavsikt. Det kan t.ex. gälla vid avtal med ett stort antal parter. Så är ofta också fallet då parternas förhållande regleras av ett standardavtal, låt vara att parternas diskussioner och liknande inför avtalets ingående kan utgöra omständigheter som ger uttryck för en gemensam partsavsikt som avviker från vad som annars skulle gälla enligt detta (jfr NJA 2014 s. 960 (Det Andra Bolaget) p. 20).

Se mer om NJA 2015 s. 741 ”Partneravtalet” på www.avtalslagen2020.se 5.3 och 5.4.

I NJA 2019 s. 171 ”Belgor”, som rörde tolkning av en standardiserad skiljeklausul, uttalade HD:

Skiljeavtal är ofta standardmässigt utformade. Det finns därför sällan hållpunkter för att i det enskilda fallet utröna en specifik partsavsikt.

Se mer om NJA 2019 s. 171 ”Belgor” på www.avtalslagen2020.se 5.3 och 5.4.

I HD:s dom 18 juli 2024 T 5438-23 ”Hökerums lånefordran” uttalade HD:

Inledningsvis kan konstateras att det inte framkommit att parterna hade någon gemensam partsavsikt i frågan om vad den nya reversen skulle innebära.

Anbud-acceptmodellens otillräcklighet

Det har skett en betydande utveckling av metoderna för tolkning av avtal. Så sent som i mitten av 1900-talet tog juridisk litteratur utgångspunkt i första kapitlet avtalslagen och extrapolerade från reglerna om anbud och accept, som handlar om avtalsbundenhet – och alltså inte om avtals innehåll. På den tiden låg fokus på vem av parterna som framförde den mest trovärdiga bevisningen för vad som utgjorde den verkliga gemensamma partsavsikten. Denna metod fungerade emellertid dåligt, vilket har sin förklaring i att det i realiteten ofta saknas en gemensam partsavsikt och analysen därför blev konstlad och fiktiv. Numera tillämpas en helt annan metod (samlad helhetsbedömning) som har utvecklats successivt av HD i samverkan med juridisk doktrin (se www.avtalslagen2020.se 5.3).

Anbud-acceptmodellen lämpar sig inte att använda i samband med att avtalets innehåll ska bestämmas. Att med hjälp av fiktioner försöka passa in luckor, mångtydighet, ändrade förhållanden och oskälighet i anbud-acceptmodellen leder endast till att avtalstolkaren riskerar att lura sig själv och trassla in sig i juridisk-tekniska resonemang istället för att göra en helhetsbedömning.

Enligt anbud-acceptmodellen för slutande av avtal i första kapitlet avtalslagen 1915 bestäms innehållet i avtalet av hur det gestaltade sig i avtalsögonblicket. En sådan modell går inte ihop med att omständigheter som inträffat före och efter avtalsögonblicket har betydelse för att fastställa avtalsinnehållet, se www.avtalslagen2020.se § 5.3(1)(d) och (f).

S.O. Johansson uttalar (i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 861) att en subjektiv utgångspunkt för avtalstolkning ofta är problematisk ”eftersom det i situationer där en tolkningsfråga uppkommer inte går att utröna den gemensamma partsavsikten. Analysen blir därför konstlad och fiktiv. Istället måste en helt annan metod tillämpas som är inriktad mot de objektiva omständigheterna.”

K. Grönfors & R. Dotevall, Avtalslagen, 2023, § 6.7, avvisar analog tillämpning av 6 § andra stycket avtalslagen 1915 när avtalets innehåll ska fastställas. F. Schmidt i princip finner det oriktigt att tillämpa regler om avtals ingående på avtalstolkning (Domaren forskar efter avtalsinnehållet, Festskrift till Nial, 1966, s. 488 ff.).

Lennart Vahlén ansåg att 6 § andra stycket och 32 § första stycket avtalslagen 1915 – eller snarare tänkesättet som dessa bestämmelser ger uttryck för – får stor betydelse för en avtalstolkning som inriktar sig på parternas uppträdanden och uppfattningar. Vahléns analys skedde emellertid långt innan HD:s nyare praxis.