KOMMENTAR UNDER UTARBETANDE

Senast uppdaterad 10 december 2024

Lagar: 9 och 14 kap. försäkringsavtalslagen, 13 kap 32 § andra stycket sjölagen, 4 § gåvolagen

Rättsfall: NJA 1935 s. 258, NJA 1956 s. 209, NJA 1971 s. 412, NJA 1975 s. 517, NJA 1991 s. 682, NJA 1992 s. 414, NJA 1994 s. 359, NJA 1995 s. 197, NJA 1996 s. 400, NJA 1997 s. 44, NJA 1998 s. 520, NJA 2000 s. 48, NJA 2001 s. 411, NJA 2004 s. 534, NJA 2005 s. 142 ”Ränteskruven”, NJA 2010 s. 629, NJA 2013 s. 491,NJA 2014 s. 760 ”Cargo Center”, NJA 2016 s. 107 ”Labs2-avgörandet”, NJA 2017 s. 550 ”Samägandet och hembudet”, HD:s dom 2024-11-29 T 9133-23 ”Återkravet mot rättsskyddsombudet”

Litteratur: J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 12.7; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, kap. 5.3; A. Adlercreutz & L. Gorton, Avtalsrätt II, 2010, s. 35; R. Dotevall, Avtal, 2017, s. 136 f.; R. Eklund, Anställningsförhållandet vid företagsöverlåtelser, 1983; J. Herre, Svensk rättspraxis, SvJT 2005 s. 549, på s. 577 ff.; J. Herre & S.O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–2019, SvJT 2020 s. 821; O. Mossberg, Avtalets räckvidd I, 2020; J. Munukka, Utomobligatoriska anspråk mot avtalsparts kontraktsmedhjälpare och mot avtalspart, JT 2015-16 s. 410, och densamme SCCL Årsbok V, s. 167 ff.; H. Nial, Ansvar för skulder vid affärsöverlåtelse, Festskrift till von Würtemberg, 1931, s. 444–450; C. Ramberg, Aktieägaravtal, 2011, kap. 5.1.4; K. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 610; E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 32; L. Zachariasson, Direktkrav, 1999, s. 184 ff.

Internationella instrument: UNIDROIT Principles 5.2, PECL 6:110; DCFR II-9:301-303, Restatement of Nordic Contract Law § 2-10

9(1) Tredje mans rättigheter mot avtalsparterna

Huvudregeln är att ett avtal endast binder avtalsparterna. Denna huvudregel framkommer i t.ex. NJA 2001 s. 711 där HD uttalade att ett bevakningsföretag inte stod

i något kontraktsförhållande till bankfackskunderna, och i enlighet med den huvudregel som gäller i svensk rätt (se t.ex. NJA 1997 s. 44) skulle de därmed inte ha kunnat vända sig mot Securitas på kontraktuell grund.

Även i NJA 1997 s. 44 gav HD uttryck för huvudregeln att endast parterna blir bundna i relation till varandra:

Den allmänna regeln i svensk rätt är att ett kontraktsförhållande binder part endast gentemot sin direkte medkontrahent, inte gentemot sin medkontrahents medkontrahent. I enlighet härmed kan i princip ansvar göras gällande endast mellan de direkta avtalsparterna i ett kontraktsrättsligt förhållande.

Trots denna huvudregel kan tredje man få en självständig rätt på grund av ett avtal som ingåtts mellan andra personer (tredjemansavtal) om det varit parternas avsikt att binda sig i förhållande till en tredje man.

Rörande begreppet tredjemansavtal, se O. Mossberg, Avtalets räckvidd I, 2020, s. 255 ff. På www.avtalslagen2020.se 9 behandlas ”äkta” tredjemansavtal enligt Mossbergs terminologi.

NJA 1994 s. 359 rörde ett avtal om försäljning av vattenrätt samt vatten- och avloppsledningar till en kommun för ett lågt pris. Avtalet träffades mellan kommunen och ett bolag. Enligt ett villkor i avtalet skulle en rad fastigheter vara befriade från att betala avloppsavgifter till kommunen. Efter en tolkning av avtalet fann HD att parterna avsett att en tredje man (en fastighetsägare) skulle vara befriad från avgiftsskyldighet och självständigt skulle kunna åberopa bestämmelsen. HD uppfattade avtalet som ett tredjemansavtal som tredje man kunde grunda anspråk på.

I NJA 2005 s. 142 ”Ränteskruven” uttalade HD:

... ett avtal mellan två parter kan omedelbart berättiga en tredje man, om detta framgår av avtalet eller enligt vanliga tolkningsregler kan anses vara vad parterna åsyftat.

I NJA 2013 s. 491 bekräftade HD att tredje man kan få rättigheter på grund av andra personers avtal:

Tredjemansavtal har sedan länge godtagits i svensk rätt. Ett sådant avtal föreligger när två parter träffar ett avtal genom vilket de tillägger en tredje person en rättighet enligt avtalet.

Se NJA 1956 s. 209; NJA 1994 s. 359 och NJA 2014 s. 760 ”Cargo Center”, stycke 10; A. Adlercreutz & L. Gorton & E. Lindell-Frantz, Avtalsrätt I, 2016, kap. 5.3; S.O. Johansson i J. Herre & S.O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 841; H. Nial, Ansvar för skulder vid affärsöverlåtelse, i Festskrift till Marks von Würtemberg, 1931, s. 444-450; K. Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s. 610.

Uttryckligt eller underförstått tredjemansavtal

Tredjemansavtalet kan vara uttryckligt eller underförstått. I kommentaren till UNIDROIT Principles Art. 5.2.1 finns flera exempel på underförstådda tredjemansavtal samt på avtal som inte innebär underförstådda rättigheter till tredje man. Se http://www.unidroit.org/english/principles/contracts/principles2010/integralversionprinciples2010-e.pdf. Se också PECL 6:110(1) som uttryckligen hänvisar till ”inferred from the purpose”.

Stefan Lindskog anser att det finns anledning att ”iaktta återhållsamhet med att genom fingerade tredjemansavtal begränsa As rätt mot C rörande utomobligatoriska anspråk” samtidigt som Lindskog anser att det ligger nära tillhands att ett konkludent tredjemansavtal föreligger när parterna använder kopplade standardavtal i flera avtalsled, se Lindskogs särskilda yttrande i NJA 2014 s. 760 ”Cargo Center” punkterna 22–33 och 60.

NJA 1995 s. 197, NJA 1996 s. 400 och NJA 2000 s. 48 utvisar att när det föreligger konkurs, så föreligger underförstådda villkor till förmån för tredje man, trots att det är osannolikt att parterna tänkte på tredje mans intressen när avtalet slöts. Det är möjligt att HD skulle anlägga en mer restriktiv syn på underförstådda villkor till förmån för tredje man om det inte föreligger konkurs.

Självständig rättighet

Genom NJA 2013 s. 491 klargjorde HD (obiter dictum) att det är ett krav för tredjemansavtal att avtalet ger tredje man en självständig rättighet, dvs. en rätt oberoende av avtalspartens medverkan. HD hänvisade i NJA 2013 s. 491 till NJA 1956 s. 209 där HD uttalade:

… [avtalet] giver genom sin avfattning närmast vid handen, att betalningsåtagandet skall kunna självständigt åberopas av dessa hyresgäster. För en sådan tolkning av bestämmelsen talar särskilt, att denna för sin tillämpning icke förutsätter att ersättningsanspråk kan riktas mot hyresvärden, utan betalningsskyldighet inträder oberoende av hyresvärdens ansvar gentemot övriga hyresgäster för lägenhetens användning.

Frågan om tredje man har en självständig rättighet avgörs genom fastställande av avtalets innehåll enligt vanliga regler. Se S.O. Johansson i J. Herre & S.O. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 841. Om fastställande av avtalsinnehåll, se www.avtalslagen2020.se kap. 5.

Tredje man har bevisbördan för att tredje man fått en självständig rätt. Se NJA 2005 s. 142 ”Ränteskruven” där HD uttalade:

Enligt praxis krävs bevis om att parterna avsett att tredjemannen skall erhålla en sådan rätt och således, utan att vara part i avtalet, kunna åberopa det mot den förpliktade.

I NJA 1971 s. 412 tolkade HD ett avtal och ansåg att avtalsparterna hade velat tillgodose tredje mans intresse genom att tillförsäkra honom en självständig rätt enligt avtalet. Rättsfallet är inte ett ”rent” tredjemansavtalsfall eftersom HD ansåg att tredje mannen konkludent blivit avtalspart genom att träda in i avtalsförhållandet.

Vems/vilkas avsikt?

I NJA 2005 s. 142 ”Ränteskruven” uttalade HD:

... ett avtal mellan två parter kan omedelbart berättiga en tredje man, om detta framgår av avtalet eller enligt vanliga tolkningsregler kan anses vara vad parterna åsyftat.

HD:s domskäl ger intryck av att båda avtalsparterna måste ha åsyftat att berättiga tredje man. Jori Munukka anser att det borde vara tillräckligt att den part som är förpliktad i förhållande till tredje man haft för avsikt att gynna tredje man. Han anser alltså att inte båda parter behöver ha haft avsikt att gynna tredje man. Se J. Munukka, Utomobligatoriska anspråk mot avtalsparts kontraktsmedhjälpare och mot avtalspart, JT 2015-16 s. 410, på s. 417, och densamme SCCL Årsbok V, s. 167 ff.

I NJA 1995 s. 197, ett konkursfall, hade parterna inte avsett att självständigt berättiga tredje man.

Särskilda lagregler om tredjemansavtal

Det finns lagregler om tredjemansavtal i försäkringsavtalslagen som handlar om att ett försäkringsbolag sluter ett avtal med en försäkringstagare att försäkringen ska skydda en annan part (den försäkrade). I HD:s dom 2024-11-29 T 9133-23 ”Återkravet mot rättsskyddsombudet” förklarade HD tydligt att ett rättsskyddsombud inte är part i avtalet om rättsskyddsförsäkring men oavsett detta enligt rättspraxis har ”en egen rätt till ersättning från försäkringsavtalet och avtalet är således till förmån för såväl försäkringstagaren som ombudet (se t.ex. ”Phoenix NJA 2000 s. 48 och ”Självrisken” 2001 s. 750).”

Det finns också specialregler i 13 kap. 32 § andra stycket sjölagen om att en undertransportör i sin egenskap av tredje man har rätt till samma ansvarsbegränsningar som transportören har avtalat om i sitt avtal med transportkunden.

Tredjemansavtal utanför lagreglerat område

Remburs

Remburs är exempel på ett vanligt förekommande tredjemansavtal. I samband med finansiering av export och import kan säljaren på grund av ett avtal mellan köparen och dennes bank säkerställa sin rätt till betalning genom en s.k. remburs. Banken gör i sitt avtal med köparen ett oåterkalleligt betalningsåtagande till säljarens förmån, villkorat av att säljaren överlämnar vissa dokument (de s.k. rembursdokumenten).

Licensavtal

I samband med licensavtal förekommer att licensgivare åtar sig i förhållande till licenstagarens leverantörer, kunder och slutanvändare att inte göra gällande sin rätt till patentet (s.k. non-assertion-klausul). Det förekommer också att licensgivaren i avtal med licenstagaren avstår från rätt till ersättning för förflutna intrång (release-klausul) till förmån för tredje män. Se E.M. Runesson, Licens till patent och företagshemligheter i avtals- och kontraktsrätten, 2014, s. 32 f.

Transportavtal

Principen om avtalets subjektiva begränsning har orsakat problem inom transporträtten när transportkunden, i syfte att kringgå transportörens ansvarsbegränsning, väljer att rikta ett utomkontraktuellt anspråk mot transportörens medhjälpare som kan ha vållat skadan på godset. Transportören kan av juridiska, moraliska eller marknadsmässiga skäl vara tvingad att hålla dessa medhjälpare skadeslösa. Därför är det viktigt för transportören att hindra transportkunden från att rikta sådana utomkontraktuella krav mot medhjälpare. En traditionell teknik att åstadkomma detta har varit att förklara att ansvarsbegränsningsrätten i avtalet mellan transportör och transportkund även gäller till förmån för transportörens medhjälpare, dvs. ett slags tredjemansavtal. Se 13 kap. 32 § andra stycket sjölagen och J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, kap. 12.5 och s. 296 f.

Entreprenadavtal

I NJA 2007 s. 758 fick entreprenadavtalet mellan beställaren och entreprenören effekt som ett tredjemansavtal till förmån för underentreprenören. Se S. Lindskogs särskilda yttrande i NJA 2014 s. 760 ”Cargo Center” punkterna 22-33 och 60, särskilt punkterna 26–28 om underförstått tredjemansavtal. Lindskog anser att det finns anledning att ”iaktta återhållsamhet med att genom fingerade tredjemansavtal begränsa As rätt mot C rörande utomobligatoriska anspråk” samtidigt som Lindskog anser att det ligger nära tillhands att ett konkludent tredjemansavtal föreligger när parterna använder kopplade standardavtal i flera avtalsled.

Emissionsgarantier

HD ansåg i NJA 2016 s. 107 ”Labs2-avgörandet” att en offentliggjord emissionsgaranti har drag av tredjemansutfästelse eftersom de som tecknar aktier i emissionen (tredje män) på grund av garantin (avtalet mellan garanten och det emitterande bolaget ) fäster tillit till att emissionen kommer att bli fulltecknad och att det emitterande bolagets kapitalförstärkning är säkrad.

Villkorad gåva

HD ansåg (obiter dictum) i NJA 2017 s. 550 ”Samägandet och hembudet” att accept av en gåva med förfogandebegränsning kan utgöra ett tredjemansavtal med avtalsrättigheter för en berättigad delägare till den skänkta egendomen.

9(2) Hur specificeras tredje man?

I tredjemansavtal kan tredje man ibland vara specificerad så att en viss person (fysisk eller juridisk) är angiven. Specifikationen kan också peka på en person i en viss roll, t.ex. en ordförande i en förening, se O. Mossberg, Avtalets räckvidd I, 2020, fotnot 1076.

Ibland är tredje man mindre tydligt specificerad. I NJA 2013 s. 491 förklarade HD att ett tredjemansavtal inte behöver utpeka något särskilt subjekt utan kan vända sig till ett kollektiv av personer. Se även S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 841.

I NJA 2013 s. 491 hänvisade HD till DCFR II.-9:301 som kortfattat stipulerar att tredje man inte behöver existera eller vara identifierbar vid tiden för avtalet. Av kommentaren till bestämmelsen i DCFR framgår: ”The beneficiary need not be known when the contract is concluded [...] It goes without saying; however, that before a third party could enforce or assert a right under the contract the third party would have to be identified or identifiable under the contract. It also goes without saying that the third party need not be a single individual or legal person but could be several persons or a class of persons identified as such.” Se http://ec.europa.eu/justice/contract/files/european-private-law_en.pdf sidan 645. Se samma inställning i kommentaren till Restatement of Nordic Contract law § 2-10, s. 113, med anmärkning om bestämmelsen rörande löften till ofödda barn i 9 kap. 2 § ärvdabalken samt till 14 kap. 1 § försäkringsavtalslagen.

I UNIDROIT Principles klargörs att tredje mannen måste vara möjlig att identifiera vid tiden för avtalet, även om tredje mannen inte behöver existera redan då. I PECL 6:110(1) påpekas kortfattat att tredje man inte behöver existera vid tiden för avtalets ingående.

Det är Jan Rambergs och min (Christina Rambergs) bedömning att HD – om saken kom inför HD:s prövning – skulle utforma en regel som överensstämmer med UNIDROIT Principles Art 5.2.2 och alltså godta att tredje mannen inte existerar vid tiden för avtalets ingående under förutsättning att tredje mannen kan identifieras med stöd av avtalet den dag rättigheten görs gällande. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 297.

9(3) Vilka rättigheter har tredje man?

Tredje mans rättigheter framgår av avtalet, vars innehåll fastställs på samma sätt som innehållet i andra avtal. Se www.avtalslagen2020.se kap. 7. Se NJA 1956 s. 209; NJA 2013 s. 491; S.O. Johansson i J. Herre & S. Johansson, Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt, SvJT 2020 s. 821, på s. 841; O. Mossberg, Avtalets räckvidd I, 2020, s. 459 ff.

HD förklarade i HD:s dom 2024-11-29 T 9133-23 ”Återkravet mot rättsskyddsombudet” att ett rättsskyddsombud (tredje man) inte har ”en mer omfattande rätt till försäkringsersättning än klienten” (avtalsparten). HD förklarade också att ”de avtalsvillkor i försäkringsavtalet [tredjemansavtalet] som reglerar rätten till försäkringsersättning ska tillämpas fullt ut gentemot ett rättskyddsombud [tredje man] som har begärt betalning av försäkringsbolaget [som har påkallat en rättighet enligt tredjemansavtalet].” HD ansåg med stöd av detta att rättskyddsombudet var bundet av villkoren i försäkringsavtalet om försäkringsbolagets rätt att återkräva ersättning i vissa fall.

9(4) Ändring eller återkallelse av tredjemansavtal

Inget särskilt uttryckt om rätt att ändra eller återkalla

Enligt PECL 6:110(3) kan avtalsparterna komma överens om att återkalla tredje mans rättigheter under förutsättning att tredje man inte har fått information om att åtagandet är oåterkalleligt eller att tredje man har accepterat rättigheten. Enligt UNIDROIT Principles Art. 5.2.5 kan avtalsparterna inte ändra eller återkalla tredje mans rättigheter om tredje man har accepterat dem eller agerat i förlitan på dem (om det inte framgår av avtalet att parterna har rätt att göra det).

I likhet med PECL och UNIDROIT Principles gäller i svensk rätt som huvudregel att avtalsparterna kan komma överens om att ändra eller återkalla tredje mans rättigheter med undantag för sådana rättigheter som tredje man agerat i förlitan på. Agerande innefattar både tredje mans aktiva åtgärder och icke-åtgärder.

I NJA 2013 s. 491 noterade HD:

En tredje man kan alltså självständigt, utan att vara avtalspart, kräva sin rätt av löftesgivaren. Fram till dess att förmånen tas i anspråk kan han eller hon mista denna eftersom avtalsparterna normalt behåller sina möjligheter att disponera över avtalet på samma sätt som när avtal inte innehåller bestämmelser till förmån för en tredje man. Rättigheten kan därmed när som helst återtas eller förändras utan tredje mans samtycke. En särskilt utfästelse från löftesmottagaren kan göra rätten oåterkallelig.

Det är oklart vad HD avsåg med uttrycket särskild utfästelse. Noteringen är vag eftersom HD endast uttalar att utfästelsen kan göra rätten oåterkallelig. Man skulle kunna tolka HD på så sätt att endast avtal som enligt sin ordalydelse uttrycker att ett villkor till fördel för tredje man är oåterkalleligt (och rimligtvis ger oåterkalleligheten till känna för tredje man) kan ge tredje man en trygghet om sina rättigheter enligt avtalet

Jan Ramberg och jag (Christina Ramberg) tror inte att man ska ta alltför allvarligt på HD:s notering obiter dictum i NJA 2013 s. 491 rörande avtalsparternas möjligheter att disponera över avtalet till nackdel för tredje man. Det är möjligt att HD endast velat uttrycka att avtalsparterna i det här specifika fallet enligt sitt avtal underförstått hade förbehållit sig rätt att göra ändringar (vilket innebär att det inte är fråga om ett tredjemansavtal i egentlig mening). Jan Ramberg och jag bedömer att HD skulle anse att avtalsparter som avtalat till förmån för tredje man inte har rätt att ändra avtalet om tredje man med fog förlitat sig på sina rättigheter enligt avtalet. Se J. Ramberg & C. Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2016, s. 294 (uttalandet är inte med i senare upplagor). Men frågan har inte prövats av HD och rättsläget är alltså osäkert. S.O. Johansson i S.O. Johansson & J. Herre, Svensk rättspraxis, Avtals- och obligationsrätt 2005-2019, SvJT 2020 s. 821, på s. 842, anser att avgörandet innebär att endast en särskild utfästelse gör löftet oåterkalleligt.

Oåterkalleliga tredjemansavtal

När avtalsparterna avtalat om att de inte får ändra eller återkalla tredje mans rättigheter (oåterkalleliga tredjemansavtal) kan avtalsparterna ändå komma överens om att ändra eller återkalla tredje mans rättigheter. Detta följer av principen om avtalsfrihet, se www.avtalslagen2020.se 1.3.1. Men om tredje man agerat i förlitan på att rättigheten inte skulle kunna ändras eller återkallas, så kan avtalsparterna inte ändra eller återkalla den.

Avtalad rätt att ändra eller återkalla tredje mans rättigheter

Enligt principen om avtalsfrihet kan avtalsparterna avtala att de ska ha rätt att ändra eller återkalla tredje mans rättigheter, se www.avtalslagen2020.se 1.3.1. Om emellertid tredje man med fog agerat i förlitan på att rättigheten inte skulle ändras eller återkallas, skulle det vara oskäligt att medge att den ändrades eller återkallades, se om tillitsprincipen www.avtalslagen2020.se 1.3.5. Det är dock endast i undantagsfall som en tredje man med fog kan räkna med att rättigheten inte skulle ändras eller återkallas om det framgår av avtalet att parterna förbehållit sig sådan rätt.